Det är årets sista dag. Det är årets sista eftermiddag, årets sista snö. Det är årets sista stund. Det är ett farväl. Det är ett välkomnande. Det är en början på något nytt. Det är en fortsättning på livet.
Det har varit ett ovanligt år. Det har varit ett bra år. Det har gått fort och på något sätt ska jag väl ha blivit ett år äldre, men framför allt otaligt många händelser äldre. Man pratar om år, man räknar livet i sådana, men med en av de längsta blogginläggsinledningarna vill jag prata om upplevelserna som rymts i ett enda sådant.
2008 började relativt traditionsenligt med januari och trots att månaden som alltid fruktats som följd av sin obegränsade längd passerade den fasansfullt fort. Det skulle visa sig ha sin bakgrund i ett visst årsbokstillverkande som upptog varje ledig stund. Vi knåpade, slet, planerade, fjäskade, tiggde och åt. Var det något som höll oss levande var det just kakor, middagar, frukt, mackor, glass, godis och annat av ätbart material. Att Årsboken senare drastiskt dog ifrån oss den första april kan inte ens beklagas, för vi var så oerhört ambitiösa att vi gjorde om den och fick den fortsatt bäst.
Tiden rullade på och så även diverse måsten som idag kan avslöjas i att flertalet veckor i min almanacka är oläsliga med mängder av "kom ihåg...", "ring..." och så vidare. Plötsligt var det maj.
Plötsligt var det inte främmande att ha nedräkning till skolans sista dag. En stor klänning skulle vara köpt, en vit klänning skulle vara köpt, mängder av skor skulle vara inhandlade och matchande, en tid för frisyr skulle vara bokad, otaliga skolarbeten skulle helt plötsligt vara inlämnade, redovisade, gjorda, diskuterade och allmänt klara. Årsboken började säljas. Pinocchiostatyn invigdes i Borås, MUF kuppade med en osedvanligt het Monocchio som tyckte skatt var kul, Toblerone gott och blöjor billigt om andra betalar.
Utan någon som helst planering hade vi en studentkick-off med klassen söndagen före skolans sista vecka. Det var den kallaste dagen på länge och när fleecetröja och jacka inte räckte till ersattes det planerade grillandet med ugn och spis i lägenheten med klotter på väggarna.
Sedan försvann tiden. Det var Vett och etikett-dag och på några timmar förväntades vi kunna dansa både vals och något annat som jag kommer ihåg stegen till - men inga namn.
Sedan var det bal. En dag fick Ulricehamn kännas som staden för all glamour. En dag var kullerstenarna en röd matta. En dag var Ulricehamns storgata lång att gå.
Dagarna som följde innehöll studentkamp, studentlunch och vagnpyntande. Sedan kom den. Studentdagen. Vi tog studenten. Det var vår tur att dricka champagne till frukost. Det var vår tur att springa ut ur dörrarna. Det var vår tur att skrika oss hesa när vi åkte runt på flak. Det var vår tur att bli fria.
Vi åkte till Kreta med klassen. Vi gjorde charter till något ytterst kulturellt. Vi hade kul utan uppehåll i en veckas tid.
Jag gjorde förmodligen tidernas sämsta försök till att hålla ett uppkörningsdatum hemligt. Jag tog körkort genom att prata om att den boken jag vanligtvis rekommenderar på jobbet sålt slut. Sedan körde jag en del också, antar jag.
Jag råkade överskatta min förmåga att existera lite väl mycket på midsommar genom att tacka ja till tre olika fester.
Jag började dejta Elin oroväckande mycket under sommarmånaderna, men fick likväl en av motsatt kön till partner under samma tid. Dock är jag konservativ nog att begränsa mig namnmässigt och väljer därför en med samma namn som mig själv - fast i mindre feminim version.
Ansvarstagande blir mitt andra namn och jag jobbar sex dagar i veckan under sommaren med diverse pauser för MUF:ande i sann frihetlig anda.
Jag agerar internationell genom att ta båten till Danmark över en dag även nu i sann konservativ anda namnmässigt. Mitt namn i mindre feminim form, fast annan person. Jättebra koncept om man har svårt för namn.
En måndag kommer och än en gång får jag vara fruktansvärt internationell. Norge ska besökas och lägenhet ska hittas med Therese. På bara några timmar hittar vi vårt penthouse med träningsprogram inkluderat.
Människor börjar flytta, tycker att vår stad är för liten, går vidare.
Vi flyttar. Elin, Therese, Ena och jag flyttar till Oslo och tycker oss känna vuxenpoängen rasa. Ena och jag väljer att ta en månad ledigt till en början för att sedan jobba i ett mycket mer välkänt Oslo. Typ.
Jag får mitt första heltidsjobb. Det är flexibelt och all min uppfattning om att passa tider försvinner. Det är till exempel därför jag inte har börjat göra mig i ordning än trots att jag ska äta middag hos en vän om en halvtimme. Jag träffar Maria, min alldeles egen dalkulla, som på något sätt lyckas vara en exakt lika dålig säljare som mig. Vi blev de svenska jäntorna på jobbet.
Det är ett stort år och nu ska jag fira 2008 och vad det har gjort för mig. Och jag ska fira vad 2009 kommer att ge mig. Framför allt ska jag fira vad jag har fått. För jag har fått vetskap om att mitt liv ska levas och att jag aldrig behöver vara orolig för det, för jag har de bästa vännerna man kan drömma om.
onsdag, december 31
måndag, december 29
Halvvägs till 40
Jag känner exakt som jag för en månad sedan tyst för mig själv förutspådde att jag skulle känna.
Jag saknar Oslo och kan inte erkänna för mig själv att jag är klar där. Och jag föraktar mig själv varje gång jag börjar fundera över hur fort tiden går nuförtiden.
Det påstås att man kan börja leva efter man tagit studenten, men det är ju nu man har som störst risk att slösa bort sitt liv, låta det gå åt, försvinna.
Idag frös jag på jobbet, precis som i Oslo. Och idag fick jag en komplimang för mitt utseende, precis som i Oslo. Jag fick beröm för mina ögonbryn och fick höra att Gud minsann varit givmild med en del människor. Den var ny. Han var SPI:are.
Det är fånigt. Jag var i Oslo för mindre än en månad sedan och är nostalgisk som om jag talar om min ungdoms dagar på 40-talet. Om jag blir gammal, kommer jag bli den där tanten ingen orkar lyssna på för att jag är fast i det som har varit.
Nu ska jag leva idag.
Jag saknar Oslo och kan inte erkänna för mig själv att jag är klar där. Och jag föraktar mig själv varje gång jag börjar fundera över hur fort tiden går nuförtiden.
Det påstås att man kan börja leva efter man tagit studenten, men det är ju nu man har som störst risk att slösa bort sitt liv, låta det gå åt, försvinna.
Idag frös jag på jobbet, precis som i Oslo. Och idag fick jag en komplimang för mitt utseende, precis som i Oslo. Jag fick beröm för mina ögonbryn och fick höra att Gud minsann varit givmild med en del människor. Den var ny. Han var SPI:are.
Det är fånigt. Jag var i Oslo för mindre än en månad sedan och är nostalgisk som om jag talar om min ungdoms dagar på 40-talet. Om jag blir gammal, kommer jag bli den där tanten ingen orkar lyssna på för att jag är fast i det som har varit.
Nu ska jag leva idag.
Älskar du livet? Spill då inte tiden, för den är det stoff som livet är vävt av.
söndag, december 28
Mer än 278 000 ord
Nu har jag skickat in 278 bilder till framkallning. Tvåhundrasjuttioåtta fotografier från studenten, studentveckan, balen och sommaren. Och som jag har sållat. Nu ska jag köpa fotoalbum.
lördag, december 27
Dagen inställd på grund av bristande intresse
Typiskt. Mitt humör är inte dåligt, men det är frustrerat. Det är lite irriterat. Det är på hugget med ironiska tvistar, sarkastiska kommentarer och oväntade vändningar.
Man anstränger sig, planerar och lägger ned inte något blod, men lite svett och kanske någon tår, så glöms man bort. Då blir man lite bitter. Med all rätt.
Och för att ge utlopp för humöret tänkte jag att politik i brist på biceps skulle kunna assistera boxningssäck. Så jag läser tidningen för andra gången idag för att se vad som kan få ta emot mina smällar.
Men nej. Den är så opolitisk att vänsterpartisten skriver om nykterhet vid julhelgen. Jag har ingenting att få vara arg över offentligt.
Jag kanske ska måla mig svart runt ögonen och skaffa mig lite skärsår på armarna istället.
Man anstränger sig, planerar och lägger ned inte något blod, men lite svett och kanske någon tår, så glöms man bort. Då blir man lite bitter. Med all rätt.
Och för att ge utlopp för humöret tänkte jag att politik i brist på biceps skulle kunna assistera boxningssäck. Så jag läser tidningen för andra gången idag för att se vad som kan få ta emot mina smällar.
Men nej. Den är så opolitisk att vänsterpartisten skriver om nykterhet vid julhelgen. Jag har ingenting att få vara arg över offentligt.
Jag kanske ska måla mig svart runt ögonen och skaffa mig lite skärsår på armarna istället.
tisdag, december 23
Dagen före
Uppenbarligen behöver jag nio timmar arbete om dagen för att hålla mig pigg. Idag har jag jobbat åtta och är jättetrött.
Jag har ett paket kvar att slå in.
Jag har diverse paket att leverera ikväll.
Jag har röda ögon.
Jag har gömt några paket så listigt att jag överlistat mig själv.
Jag har klätt granen och kvoterat in gröna, blå och beige kulor för att kompensera med det röda.
Jag har rivit sönder min att-göra-lista (inte för att den var klar, utan för att dess mål var ouppnåeliga).
Jag har fått en blomma av jobbet.
Snart ska jag agera brunhårig, inte så skäggig, inte så tjock, inte så ho-ho-hoig tomte.
Jag har ett paket kvar att slå in.
Jag har diverse paket att leverera ikväll.
Jag har röda ögon.
Jag har gömt några paket så listigt att jag överlistat mig själv.
Jag har klätt granen och kvoterat in gröna, blå och beige kulor för att kompensera med det röda.
Jag har rivit sönder min att-göra-lista (inte för att den var klar, utan för att dess mål var ouppnåeliga).
Jag har fått en blomma av jobbet.
Snart ska jag agera brunhårig, inte så skäggig, inte så tjock, inte så ho-ho-hoig tomte.
måndag, december 22
Fler arbetstimmar om dagen
Nio timmars arbetsdag och jag är på topp. Jag kan jobba mer. Jag är hur pigg som helst. Topp.
Visserligen frågade jag en kund om han ville ha en legitimation på paketet istället för en etikett, men det gör inte så mycket. Det var kul.
Jag kanske ska baka. Då får brandmännen lite mer arbete i varje fall. Bara jag visar mig skapas arbetstillfällen. Vinnande koncept om något.
Visserligen frågade jag en kund om han ville ha en legitimation på paketet istället för en etikett, men det gör inte så mycket. Det var kul.
Jag kanske ska baka. Då får brandmännen lite mer arbete i varje fall. Bara jag visar mig skapas arbetstillfällen. Vinnande koncept om något.
lördag, december 20
Försöka duger väl på annan plats
Visserligen kanske det inte finns några koppar med texten "Världens bästa kusin", men det är sådan kunskap jag aldrig kommer få visshet i - helt enkelt för att jag aldrig kommer klassas av att ens vara i närheten av att vara världens bästa kusin.
Min yngsta kusin fyllde år häromdagen. Det kom jag på när jag läste tidningen och reagerade över en bild som skulle föreställa honom på födelsedagssidorna. Min första chock kom då jag såg hans flinande ansikte. Den andra kom när jag insåg att han fyllde nio och därmed inte tre som jag varit övertygad om att han varit i de senaste fem åren (vilket också blottats i diverse julklappar som alltid varit barnsäkra och godkända för barn under tre år). Den tredje chocken kom i att det avslöjades att han faktiskt har födelsedag. Jag har alltid varit övertygad om att de inte fyller år på den sidan av släkten.
Det kanske är OK att glömma en födelsedag trots allt. Vid de här tiderna har man ju så mycket att tänka på. Men jag köpte en födelsedagspresent i år. Och i brist på vetskap om vad treåringar i nioårsförklädnad behagar fördriva sin tid med, köpte jag godis.
Igår lämnades den presenten (tillsammans med två andra som jag också missat uppvakta på rätt dag) och för att verkligen belöna min prestation i att vara en god kusin, har ungen inte ätit godis på hela året.
Min yngsta kusin fyllde år häromdagen. Det kom jag på när jag läste tidningen och reagerade över en bild som skulle föreställa honom på födelsedagssidorna. Min första chock kom då jag såg hans flinande ansikte. Den andra kom när jag insåg att han fyllde nio och därmed inte tre som jag varit övertygad om att han varit i de senaste fem åren (vilket också blottats i diverse julklappar som alltid varit barnsäkra och godkända för barn under tre år). Den tredje chocken kom i att det avslöjades att han faktiskt har födelsedag. Jag har alltid varit övertygad om att de inte fyller år på den sidan av släkten.
Det kanske är OK att glömma en födelsedag trots allt. Vid de här tiderna har man ju så mycket att tänka på. Men jag köpte en födelsedagspresent i år. Och i brist på vetskap om vad treåringar i nioårsförklädnad behagar fördriva sin tid med, köpte jag godis.
Igår lämnades den presenten (tillsammans med två andra som jag också missat uppvakta på rätt dag) och för att verkligen belöna min prestation i att vara en god kusin, har ungen inte ätit godis på hela året.
torsdag, december 18
Förutseende
Det är sanslöst. På riktigt. Varje år tänker jag att det gick dåligt föregående år och att jag ska vara förutseende detta år.
Pyttsan. Jag har köpt två julklappar - varav en gavs bort som tidig sådan av någon anledning.
Sofie berättade att hon har köpt alla sina för hon jobbar i helgen och skulle inte hinna annars. Jag jobbar till och med den 23:e och dyrkar cdon.com och andra hemsidor som aldrig förr.
Pyttsan. Jag har köpt två julklappar - varav en gavs bort som tidig sådan av någon anledning.
Sofie berättade att hon har köpt alla sina för hon jobbar i helgen och skulle inte hinna annars. Jag jobbar till och med den 23:e och dyrkar cdon.com och andra hemsidor som aldrig förr.
tisdag, december 16
Tandborstar och leasing
Ibland är det här med att bo hemma ett äventyr i sig.
Jag tror att mamma har börjat prenumerera på tandborstar. Tandborstar. Av någon anledning har vi numera otaligt många oanvända sådana hemma och idag fick vi fler. Eller så kanske hon har kommit på tidernas affärsidé. Något i stil med en leasingfirma av tandborstar. Fast hur det överhuvudtaget skulle kunna ses som en affärsidé innan den ens har beprövats har jag svårt att förstå. Vissa saker efterfrågar trots allt inte marknaden, typ sådana saker som använda tandborstar.
Det kan vara så att hon bojkottar sopborstar och tror mer på tandborstars noggrannhet i städningssyfte. Men det faller det också, med tanke på att våra dammråttor ibland misstas för att vara våra hundar.
Eller så tycker hon sig har gjort något kap i att köpa 100 tandborstar och få 20 på köpet.
Jag vet inte.
Jag tror att mamma har börjat prenumerera på tandborstar. Tandborstar. Av någon anledning har vi numera otaligt många oanvända sådana hemma och idag fick vi fler. Eller så kanske hon har kommit på tidernas affärsidé. Något i stil med en leasingfirma av tandborstar. Fast hur det överhuvudtaget skulle kunna ses som en affärsidé innan den ens har beprövats har jag svårt att förstå. Vissa saker efterfrågar trots allt inte marknaden, typ sådana saker som använda tandborstar.
Det kan vara så att hon bojkottar sopborstar och tror mer på tandborstars noggrannhet i städningssyfte. Men det faller det också, med tanke på att våra dammråttor ibland misstas för att vara våra hundar.
Eller så tycker hon sig har gjort något kap i att köpa 100 tandborstar och få 20 på köpet.
Jag vet inte.
måndag, december 15
Att vakna och tro att det är högsommar
I vanliga fall tror jag stenhårt på att vad man själv tror och är inställd på, påverkar utfallet av vad det än gäller. Idag blev jag sviken av mig själv. Det som igår var okänt är idag erkänt som körtelfeber. Varje gång någon föreslagit det har jag helt enkelt sagt "nej, det är lite svullna mandlar bara". Uppenbarligen var det lite mer.
Jag ska ta det lugnt, dricka mycket, vara observant på att inte få väldigt ont i magen för ja, då är levern illa ute. Sedan ska jag gärna ha en tanke på att man kan få lite halsfluss när man tycker sig känna sig bättre från körtelfebern. En månad efter att jag känner mig befriad från det oartiga viruset får jag inte utsätta mig för något fysiskt ansträngande, såsom träning eller liknande. Det är lugnt, tänkte jag mellan andetagen som även i vaket tillstånd låter som snarkningar, träna gör jag ju inte ens i de mest kärnfriska tillstånden. Sedan slog det mig.
Den här månaden kommer inkludera nyårsafton. Jag kommer inte dansa på nyår. Men jag är inte bitter för jag lyssnar på julmusik.
Igår fick mamma en tidig julklapp av mig. Det var den enda jag köpt hittills. I år ska jag satsa på kvalitetsklappar i form av teckningar, pappersflygplan, varor från diverse dygnsöppna bensinmackar och eventuellt något snabblevererat från Internet. Bokia står för resten. Om min kropp vill låta mig jobba det vill säga.
Jag ska ta det lugnt, dricka mycket, vara observant på att inte få väldigt ont i magen för ja, då är levern illa ute. Sedan ska jag gärna ha en tanke på att man kan få lite halsfluss när man tycker sig känna sig bättre från körtelfebern. En månad efter att jag känner mig befriad från det oartiga viruset får jag inte utsätta mig för något fysiskt ansträngande, såsom träning eller liknande. Det är lugnt, tänkte jag mellan andetagen som även i vaket tillstånd låter som snarkningar, träna gör jag ju inte ens i de mest kärnfriska tillstånden. Sedan slog det mig.
Den här månaden kommer inkludera nyårsafton. Jag kommer inte dansa på nyår. Men jag är inte bitter för jag lyssnar på julmusik.
Igår fick mamma en tidig julklapp av mig. Det var den enda jag köpt hittills. I år ska jag satsa på kvalitetsklappar i form av teckningar, pappersflygplan, varor från diverse dygnsöppna bensinmackar och eventuellt något snabblevererat från Internet. Bokia står för resten. Om min kropp vill låta mig jobba det vill säga.
söndag, december 14
Helt idébefriad
Jag är hemma. Hemflyttad. Men lite smått borta.
För det första har jag öroninflammation. För det andra har jag något mer vars namn jag ska få veta imorgon. För det tredje har jag inte ätit någon fast föda på tre dagar.
För det fjärde har jag tidernas bästa umgängeskrets och det väger upp allt.
För det första har jag öroninflammation. För det andra har jag något mer vars namn jag ska få veta imorgon. För det tredje har jag inte ätit någon fast föda på tre dagar.
För det fjärde har jag tidernas bästa umgängeskrets och det väger upp allt.
onsdag, december 3
Att sjukanmælas eller inte sjukanmælas
Vanligtvis brukar jag avsky nær folk bestæmmer øver mig, nær de uppmanar mig att gøra det ena eller andra och nær de sæger vad de tycker ær bæst før mig.
Det ær mitt liv och om jag inte kan få fatta mina egna beslut blir det inte så mycket liv kvar att leva.
Men så kommer dagar som idag. Jag ær sjuk. Tror jag. Jag satt en timme i soffan i lægenheten før att førsøka komma underfund med om jag skulle sjukanmæla mig idag eller inte. Jag har huvudværk och det svartnar før øgonen lite då och då. Men annars ær det fint. Ær det tillræckligt før att vara sjuk? Jag førsøkte få tag på mamma før att ha någon som skulle ge mig svar om jag var sjuk eller inte. Det ær bisarrt.
Det sjuka i mina sjukdomstillstånd ær att jag alltid misslyckas med mina bedømningar. Vanligtvis åt det hållet att jag går till skolan eller jobbet och senare samma dag faller ihop av lite syrebrist eller andra lustigheter. Likvæl ær jag alltid rædd før att jag ska gøra bedømningarna åt andra hållet. Att jag bara sløsar bort en dag genom att ligga och tycka synd om mig.
Ska jag vara sjuk, vill jag vara så sjuk så jag inte kommer upp ur sængen. Då vet jag hur jag mår. Det ær också smått bisarrt.
Nu har jag gått till biblioteket. Ær jag før frisk før att vara hemma från jobbet då?
Nær jag ringde chefen lyckades jag klæmma in ett "ær det OK?" efter att ha førklarat att jag mådde mindre bra och att jag trodde jag skulle stanna hemma idag.
Och æn en gång ær vardagen bistrare æn någonsin.
Det ær mitt liv och om jag inte kan få fatta mina egna beslut blir det inte så mycket liv kvar att leva.
Men så kommer dagar som idag. Jag ær sjuk. Tror jag. Jag satt en timme i soffan i lægenheten før att førsøka komma underfund med om jag skulle sjukanmæla mig idag eller inte. Jag har huvudværk och det svartnar før øgonen lite då och då. Men annars ær det fint. Ær det tillræckligt før att vara sjuk? Jag førsøkte få tag på mamma før att ha någon som skulle ge mig svar om jag var sjuk eller inte. Det ær bisarrt.
Det sjuka i mina sjukdomstillstånd ær att jag alltid misslyckas med mina bedømningar. Vanligtvis åt det hållet att jag går till skolan eller jobbet och senare samma dag faller ihop av lite syrebrist eller andra lustigheter. Likvæl ær jag alltid rædd før att jag ska gøra bedømningarna åt andra hållet. Att jag bara sløsar bort en dag genom att ligga och tycka synd om mig.
Ska jag vara sjuk, vill jag vara så sjuk så jag inte kommer upp ur sængen. Då vet jag hur jag mår. Det ær också smått bisarrt.
Nu har jag gått till biblioteket. Ær jag før frisk før att vara hemma från jobbet då?
Nær jag ringde chefen lyckades jag klæmma in ett "ær det OK?" efter att ha førklarat att jag mådde mindre bra och att jag trodde jag skulle stanna hemma idag.
Och æn en gång ær vardagen bistrare æn någonsin.
fredag, november 21
Himlen är blå
Imorgon ska jag frossa i motioner och låta mina nördgener explodera. Jag ska till Göteborg och MUF:s förbundsstämma. Sedan blir det Oslo igen för några veckor.
Mamma sade att hon blev glad över att det låg kläder på kontorsstolen innan. Tessa viftade på svansen när jag sjöng. Sådant hände aldrig när jag bodde här 24/7, men åh, vad det ska användas till våren.
Mamma sade att hon blev glad över att det låg kläder på kontorsstolen innan. Tessa viftade på svansen när jag sjöng. Sådant hände aldrig när jag bodde här 24/7, men åh, vad det ska användas till våren.
Egentligen är jag ganska blyg - på riktigt
Egentligen är jag inte så öppen med mina känslor, men så finns det vissa personer som öppnar upp för alla känsloyttringar man kan tänka sig. Vissa dagar, som idag, är extra viktiga för känsloyttringar.Du har en blick, och den är ljus, och den är rätt
kall
Å jag vill dansa med dig runt en tall
Du är doften av viol
Du är restskatten från fjol
Du är en helt fantastisk tjej
Du är Beatles å Leila K
Du är bitter men elegant
Du är lite laktosintolerant
Du är strösslet på en glass
Du är det roliga i hasch
Jag kan inte diska, laga mat, ej va i tid, är alltid
sen
Men jag tycker de e jättekul att lyssna på
problem
Du är en doft, du är ett ljud, du är en färg
Denna sången är till dig... Elin G
Elin jag vet vi passar bra ihop
Var kvar med mig i Oslo å gör slut med Lkpg
Elin du är änden på min fantasi
Du är som skålen man vill lägga gröten i
Du är hej och skepp å hoj
Du e sodastreamad oboy
Du är allt som jag kan få
Du är bättre än En Prinsessas Dagbok 2
Du e Jane å jag e Tarzan
Vi gör slut på djur som Aslan
Du är vacker och unik
Jag kan bli rik
Jag har två meter i tak och lakan utav bomull
Du kan ringa till mitt nummer efter
programmet
Elin G, mitt hjärta slår så hårt för dig
Så gör slut med Lkpg, va ihop med mej
Elin, låt oss vandra natten vidare
Dansa nakna tillsammans i en vattenspridare
Elin, jag står chanslös, jag är evigt din
Jag vinner över killar ganska lätt i
plockepinn
Jag tror att vi är menade, om du tänker om
på massacensur@hotmail.com
Jag vet att vi skulla passa bra ihop
Så kom igen Elin, gift dig med mig
GRATTIS PÅ 20-ÅRSDAGEN, ELIN!
Hemreformer
De hemresor som görs för oss som bor i en ovanligt vacker och stilren lägenhet i Oslos mest trivsamma ghettoområden brukar ofta resultera i att man, när man kommer tillbaka upp till Oslo, har en del att berätta.
För Therese var det insikten om att deras hus blivit berikat med en till dusch. Kul, tyckte Therese, det var ju lägligt nu när hon har bytt ut konkurrensen om duschtid från Ulricehamnsfamilj till Oslofamilj och det därmed var fullkomligt meningslöst.
För Ena var det en ny svart väggdel som bär en on/off-knapp och därmed kan visa TV-sändningar. Kul, tyckte Ena, nu när hon ändå inte kan beskåda något annat än den dock inte alltför lilla, men ja, inte alltför flashiga burken som bjöds ut i samband med lånandet av den flashiga lägenheten.
För Elin var det ett nytt objekt att förflytta sig i med flertalet hästkrafter och andra termer som man förstår sig på om man tycker om att göra mer än bruka föremålen till förflyttning. Kul, tyckte Elin, när hon skulle köras till sin uppskrivning i Borås fick de lifta, när hon skulle njuta av sitt körkort suckade hon över småirriterande ljud, men nu när hon endast använder sig av ben och kollektivtrafik, då blir det andra puckar.
För mig var överraskningen obeskrivlig. Det skulle lysas upp i vardagsrummet som alltid tidigare genom ett enkelt knapptryck som jag någon gång i tiden efter att ha läst en fysikbok kunde förklara, när ingenting händer. Kul, tyckte jag, när de andra berikas med något, plockar vi ned taklampor hemma hos oss.
Efter en ovanligt allvarlig konfrontation med min kära tekniker till mor gavs en abstrakt förklaring om att jo, lampan i köket var ju så ful, så vardagsrumslampan skulle dit istället, men det var inte samma kopplingsanordning och efter massa svett blev det istället kontorslampan som togs till köket.
Mammas inredningsförmåga resulterade alltså i att två rum numera är taklampslösa. Men i köket har vi i varje fall en lampa - och det var ju mest nödvändigt. Men jag tycker om henne ändå.
Egentligen har vårt hem berikats med en enorm och fin tavla också, men den ser man inte längre. Så kulturella är vi. Vi ser inte tavlor, vi känner dem.
För Therese var det insikten om att deras hus blivit berikat med en till dusch. Kul, tyckte Therese, det var ju lägligt nu när hon har bytt ut konkurrensen om duschtid från Ulricehamnsfamilj till Oslofamilj och det därmed var fullkomligt meningslöst.
För Ena var det en ny svart väggdel som bär en on/off-knapp och därmed kan visa TV-sändningar. Kul, tyckte Ena, nu när hon ändå inte kan beskåda något annat än den dock inte alltför lilla, men ja, inte alltför flashiga burken som bjöds ut i samband med lånandet av den flashiga lägenheten.
För Elin var det ett nytt objekt att förflytta sig i med flertalet hästkrafter och andra termer som man förstår sig på om man tycker om att göra mer än bruka föremålen till förflyttning. Kul, tyckte Elin, när hon skulle köras till sin uppskrivning i Borås fick de lifta, när hon skulle njuta av sitt körkort suckade hon över småirriterande ljud, men nu när hon endast använder sig av ben och kollektivtrafik, då blir det andra puckar.
För mig var överraskningen obeskrivlig. Det skulle lysas upp i vardagsrummet som alltid tidigare genom ett enkelt knapptryck som jag någon gång i tiden efter att ha läst en fysikbok kunde förklara, när ingenting händer. Kul, tyckte jag, när de andra berikas med något, plockar vi ned taklampor hemma hos oss.
Efter en ovanligt allvarlig konfrontation med min kära tekniker till mor gavs en abstrakt förklaring om att jo, lampan i köket var ju så ful, så vardagsrumslampan skulle dit istället, men det var inte samma kopplingsanordning och efter massa svett blev det istället kontorslampan som togs till köket.
Mammas inredningsförmåga resulterade alltså i att två rum numera är taklampslösa. Men i köket har vi i varje fall en lampa - och det var ju mest nödvändigt. Men jag tycker om henne ändå.
Egentligen har vårt hem berikats med en enorm och fin tavla också, men den ser man inte längre. Så kulturella är vi. Vi ser inte tavlor, vi känner dem.
torsdag, november 20
En till vinter
På femte våningens fönster låg tunna täcken av frost imorse. Klockan hade inte blivit mycket, men hade låtit dagen göra sig hemmastadd. Gatans asfalt lät sig omfamnas av halka. Luften blev vit av andetagen.Några snöflingor landade på en axel en stund senare. De sopades bort. Hann inte reflekteras över. Hade inte tiden.
Tiden har gått. Det har blivit vinter. Ytterligare några minuter har blivit till en månad, till en passerad höst. Det är den 19:e idag. I almanackan har det gått 17 månader, ett år och fem månader. För mig är dået fortfarande ett nu.
Imorgon ska jag lägga en ros på din grav. Jag saknar dig lika mycket idag som alla dagar.
Jag önskar så att du hade varit här och mött mig när jag kom hem.
söndag, november 16
Filmkärnan skriver
Tiden går fort. Riktigt fort. Och då menar jag inte bara den ack så begrænsade datortiden jag har skrivit upp mig før utan min tid hær.
Oslo. Jag trivs hær, jag bor hær och skulle kunna gøra det længe till. Men jag vill plugga. Bøcker har aldrig luktat bættre æn vad de gør nu. Bokstæver med prickar øver sig har aldrig varit vackrare heller.
Jobbet trivs jag fortfarande med. Jag blir inte miljonær, men jag kan gott och væl leva på det - æven om jag inte skulle få någon utbetalad løn. Jag har børjat få dricks. På Bokia hade jag ett dricksrekord på sex kronor. Det har jag slagit med hæstlængder nu. Før det førsta handskas jag inte med pengar på mitt jobb, før det andra fick jag dricks av en man som inte ens ville ha en tidning av mig. Han gav mig 100 kronor før att jag var ett något som jag inte vet vad det betyder. Næsta dag fick jag ytterligare 100 kronor av samma man. Annars har jag fått ett veckokort før kollektivtrafik, ett juicepaket, en chokladbit, en rostbiffmacka, ett utkast till en bok, flera koppar kaffe och varm choklad och otaligt många komplimanger.
Igår fick jag høra att jag med mitt utseende borde vara filmkærna. Just hur en film-kærna agerar vet jag inte.
Allt det jag innan jag åkte hit trodde var skæmt om norrmæn har visat sig vara fakta.
Oslo. Jag trivs hær, jag bor hær och skulle kunna gøra det længe till. Men jag vill plugga. Bøcker har aldrig luktat bættre æn vad de gør nu. Bokstæver med prickar øver sig har aldrig varit vackrare heller.
Jobbet trivs jag fortfarande med. Jag blir inte miljonær, men jag kan gott och væl leva på det - æven om jag inte skulle få någon utbetalad løn. Jag har børjat få dricks. På Bokia hade jag ett dricksrekord på sex kronor. Det har jag slagit med hæstlængder nu. Før det førsta handskas jag inte med pengar på mitt jobb, før det andra fick jag dricks av en man som inte ens ville ha en tidning av mig. Han gav mig 100 kronor før att jag var ett något som jag inte vet vad det betyder. Næsta dag fick jag ytterligare 100 kronor av samma man. Annars har jag fått ett veckokort før kollektivtrafik, ett juicepaket, en chokladbit, en rostbiffmacka, ett utkast till en bok, flera koppar kaffe och varm choklad och otaligt många komplimanger.
Igår fick jag høra att jag med mitt utseende borde vara filmkærna. Just hur en film-kærna agerar vet jag inte.
Allt det jag innan jag åkte hit trodde var skæmt om norrmæn har visat sig vara fakta.
onsdag, november 5
måndag, november 3
Græsænklingblues
Mitt størsta problem med måndagar ær att jag alltid glømmer bort hur mycket jag tycker om dem och dærfør vanligtvis vaknar med ett smått dåligt humør. Men så nær jag vaknat till och børjar læra kænna mig sjælv igen kommer jag oftast på det. Måndagar ær en av mina favoritdagar.
Det hænder saker, folk ær i rørelse och vilan ær hæmtad efter helgen. Måndagar ær jættebra. Det ær synd att det ær en hel vecka mellan dem så jag aldrig kommer ihåg hur bra de ær.
Idag har jag blivit bjuden på två koppas choklad av två olika personer och jobbet ær igen ett av de roligaste man kan ha. Jag fick høra att jag smiler med øyene idag.
Det hænder saker, folk ær i rørelse och vilan ær hæmtad efter helgen. Måndagar ær jættebra. Det ær synd att det ær en hel vecka mellan dem så jag aldrig kommer ihåg hur bra de ær.
Idag har jag blivit bjuden på två koppas choklad av två olika personer och jobbet ær igen ett av de roligaste man kan ha. Jag fick høra att jag smiler med øyene idag.
lördag, november 1
Kaffe
Det började lätt med en kopp te till frukost. På jobbet fryser jag och tycker mig förtjäna lite varm choklad. En kort stund senare tas en rast och i socialaste mån dricker jag en kopp kaffe. Runt en timme senare dyker tre norska gutter upp och bjuder mig på ytterligare en kopp kaffe - med tillhörande bulle som här heter bolle.
Så mycket på så kort tid har gett mig något slags effektivt rus och jag sprang upp för fem våningars trappor för att gå på toaletten som följd av koffeinkonsumtionen. För att nu få använda internet på ett café var jag tvungen att beställa något. Jag dyrkar kaffe som aldrig förr och beställde en cappuchino. Mina fingrar skakar.
Av alla mina fördomar om norrmän har den om deras goda hälsa varit den starkaste. Jag har varit övertygad om att de springer i berg oftare än de går på toaletten och att alla läror om hälsa härstämmar härifrån. Sedan flyttade jag hit och insåg att de röker mer än de andas. Så för att kompensera mitt icke-rökande i sociala sammahang dricker jag kaffe.
Jag mår jättebra. Jag mår fint. Mina händer skakar och jag känner mig grymt effektiv. Nu skulle jag kunna enkelt kunna ersätta ett kärnkraftverk eller två.
Jobbet gick grymt dåligt idag dock och jag har gjort min sämsta dag någonsin. När de tre okända gutterna kom med ain räddningsaktion väcktes mina första tankar om att ge upp. När det sedan går förbi några lik som delar ut reklam och lyckas med det bättre än vad jag lyckas med mitt tidningsutdelande ger jag upp helt.
Nu ska jag kanske äta. Eller köpa kaffe.
Kaffe, kaffe, sump
Så mycket på så kort tid har gett mig något slags effektivt rus och jag sprang upp för fem våningars trappor för att gå på toaletten som följd av koffeinkonsumtionen. För att nu få använda internet på ett café var jag tvungen att beställa något. Jag dyrkar kaffe som aldrig förr och beställde en cappuchino. Mina fingrar skakar.
Av alla mina fördomar om norrmän har den om deras goda hälsa varit den starkaste. Jag har varit övertygad om att de springer i berg oftare än de går på toaletten och att alla läror om hälsa härstämmar härifrån. Sedan flyttade jag hit och insåg att de röker mer än de andas. Så för att kompensera mitt icke-rökande i sociala sammahang dricker jag kaffe.
Jag mår jättebra. Jag mår fint. Mina händer skakar och jag känner mig grymt effektiv. Nu skulle jag kunna enkelt kunna ersätta ett kärnkraftverk eller två.
Jobbet gick grymt dåligt idag dock och jag har gjort min sämsta dag någonsin. När de tre okända gutterna kom med ain räddningsaktion väcktes mina första tankar om att ge upp. När det sedan går förbi några lik som delar ut reklam och lyckas med det bättre än vad jag lyckas med mitt tidningsutdelande ger jag upp helt.
Nu ska jag kanske äta. Eller köpa kaffe.
Kaffe, kaffe, sump
söndag, oktober 26
Att vara förutseende
Det finns en del människor som är omständiga, som förstorar upp saker och väljer att ödsla tid på sådant man i efterhand kommer på är oviktigt.En av mina största rädslor i livet är att jag en dag ska vakna upp och inse att det är för sent. För sent för att leva. Leva det liv som ska vara mitt och bara mitt.
Det är just av den anledningen som jag idag har sparat mängder av tid på att inte plocka ned mitt väggur för att vrida tillbaka klockan.
Nu stämmer den klockan för första gången på ett halvår.
lördag, oktober 25
En vanlig fredagsdejt
Resan hem från Norge gjordes med en ursäkt om att jag skulle få återse min läkare som jag inte sett på ett år. Jag kallade det en dejt och sade mig se fram emot att låta honom höra hur mitt hjärta slår för honom.
Men när jag läser kallelsen gör mitt hjärta ett djupdyk. Jag har blivit dumpad. Min läkare vill inte se mig mer, han har skickat mig till en Hanna istället. Men för att inte visa mig besegrad beger jag mig mot mötet i vilket fall som helst.
Jag är sen och springer in men möts först av en reception där jag måste anmäla mig. Namn och legitimation blottas för att förhindra några missöden inför blinddejten. Kontrollanten är sadist och skrattar åt att jag är 20 år fyllda och därmed ska betala för att låta någon tafsa på mina leder.
Exakt. Jag är fortfarande 19 och kontrollantens hånskratt dog i samband med att jag fick berätta om min tonårsdel. Hade hon arbetat på Systembolaget hade situationen varit så mycket mer iögonfallande.
Min läkare gör entré när han ropar mitt namn. När han ropar mitt namn. Han heter Hanna och plötsligt får jag skuldkänslor för att jag kanske har ett alldeles för fyrkantigt synsätt på könsroller.
Han frågar mig det klassiska man gör på första dejten.
- Är du gift? Nej.
- Har du barn? Nej.
- Är det självvalt?
Nej, egentligen hade jag velat ha tre barn, man, villa och Volvo sedan fem år tillbaka, men jag blev inte beviljad lån till det där huset när jag var 14 så hela projektet föll. Tyvärr.
Dejten rullar på och han blir nyfiken på min kropp. Han vill höra mitt hjärta slå, mina lungor arbeta, mina leder gnissla och slutligen vill han även veta hur det står till med mitt blodtryck och närmar sig mina armar när han brister ut i ett "Herregud, du tränar inte, va?".
Han är min läkare. Jo, jag har biceps, jag har bara valt att inte stoltsera med dem.
- Har du inte tid till det?
- Nja, det är väl snarare så att jag inte tycker det är kul, så jag försöker undvika det, helt enkelt.
- Ja, det är likadant för mig. Tiden räcker inte till bara.
Han lyssnar inte.
Min hand är för övrigt lika stor som vanligt. Kommentaren jag får efter att läkare nummer två har kollat på den är "ja, det här är ovanligt, men det har hänt innan". Inte mer. Inte mindre. Jag har kvar min hand i storlek XL. Men jag är inte bitter.
Men när jag läser kallelsen gör mitt hjärta ett djupdyk. Jag har blivit dumpad. Min läkare vill inte se mig mer, han har skickat mig till en Hanna istället. Men för att inte visa mig besegrad beger jag mig mot mötet i vilket fall som helst.
Jag är sen och springer in men möts först av en reception där jag måste anmäla mig. Namn och legitimation blottas för att förhindra några missöden inför blinddejten. Kontrollanten är sadist och skrattar åt att jag är 20 år fyllda och därmed ska betala för att låta någon tafsa på mina leder.
Exakt. Jag är fortfarande 19 och kontrollantens hånskratt dog i samband med att jag fick berätta om min tonårsdel. Hade hon arbetat på Systembolaget hade situationen varit så mycket mer iögonfallande.
Min läkare gör entré när han ropar mitt namn. När han ropar mitt namn. Han heter Hanna och plötsligt får jag skuldkänslor för att jag kanske har ett alldeles för fyrkantigt synsätt på könsroller.
Han frågar mig det klassiska man gör på första dejten.
- Är du gift? Nej.
- Har du barn? Nej.
- Är det självvalt?
Nej, egentligen hade jag velat ha tre barn, man, villa och Volvo sedan fem år tillbaka, men jag blev inte beviljad lån till det där huset när jag var 14 så hela projektet föll. Tyvärr.
Dejten rullar på och han blir nyfiken på min kropp. Han vill höra mitt hjärta slå, mina lungor arbeta, mina leder gnissla och slutligen vill han även veta hur det står till med mitt blodtryck och närmar sig mina armar när han brister ut i ett "Herregud, du tränar inte, va?".
Han är min läkare. Jo, jag har biceps, jag har bara valt att inte stoltsera med dem.
- Har du inte tid till det?
- Nja, det är väl snarare så att jag inte tycker det är kul, så jag försöker undvika det, helt enkelt.
- Ja, det är likadant för mig. Tiden räcker inte till bara.
Han lyssnar inte.
Min hand är för övrigt lika stor som vanligt. Kommentaren jag får efter att läkare nummer två har kollat på den är "ja, det här är ovanligt, men det har hänt innan". Inte mer. Inte mindre. Jag har kvar min hand i storlek XL. Men jag är inte bitter.
fredag, oktober 24
Rosor äro röda
Nog för att jag trivs i Norge, på riktigt - inte bara som att jag trivs i brist på annat - jag trivs-trivs, men det finns inget som hemma. Jag tycker det är charmigt med nyckelharpa, norrländska, hoppande grodrollspel, Ä, Ö och att det inte klassas som billigt när en pizza kostar 99 kronor. Men mest av allt tycker jag att det är skönt att bara vara hemma, för att hemma alltid är hemma - oavsett vad.
Dock finns det otaligt många fördelar med att bara vara hemma vid utvalda tillfällen. För det första innebär det att mitt förakt mot att bo i en uppförsbacke inte hinner göra sig påmint. För det andra innebär det att jag sover desto bättre när jag väl lägger mig i min säng, en säng som på intet sätt är en våningssäng. För det tredje innebär det att mamma är desto bättre på att skämma bort mig.
Idag var bilen nytankad - för min skull. I köket har ett varmt täcke av matos börjat lägga sig och i resten av hemmet har doften av hemlagad mat redan etablerat sig. I vardagsrummet är bordet strategiskt placerat för att kunna ta emot vilka vilande fötter som helst. Smutstvätten är ren innan den ens har nuddat marken. Ibland lockas man av att få ramla bara för att få bli omplåstrad.
Det här med mammor är ett tidlöst vinnande koncept. Särskilt min mamma. Hon är rödhårig, bara det i sig kan få en att leva en dag extra. Sedan är hon egentligen inte särskilt mammig, utan bara bra. Bara perfekt. Bara min mamma. Hon är sådan där person som kan ge självklara svar på frågor som en stund tidigare verkat vara mer oklara än relativitetsteorin. Hon är min mamma, min rödhåriga arbetsnarkoman till mamma. Trots att jag har en förkärlek till självständighet tror jag att jag bor kvar hemma till dess att jag byter hem mot kista.
Dock finns det otaligt många fördelar med att bara vara hemma vid utvalda tillfällen. För det första innebär det att mitt förakt mot att bo i en uppförsbacke inte hinner göra sig påmint. För det andra innebär det att jag sover desto bättre när jag väl lägger mig i min säng, en säng som på intet sätt är en våningssäng. För det tredje innebär det att mamma är desto bättre på att skämma bort mig.
Idag var bilen nytankad - för min skull. I köket har ett varmt täcke av matos börjat lägga sig och i resten av hemmet har doften av hemlagad mat redan etablerat sig. I vardagsrummet är bordet strategiskt placerat för att kunna ta emot vilka vilande fötter som helst. Smutstvätten är ren innan den ens har nuddat marken. Ibland lockas man av att få ramla bara för att få bli omplåstrad.
Det här med mammor är ett tidlöst vinnande koncept. Särskilt min mamma. Hon är rödhårig, bara det i sig kan få en att leva en dag extra. Sedan är hon egentligen inte särskilt mammig, utan bara bra. Bara perfekt. Bara min mamma. Hon är sådan där person som kan ge självklara svar på frågor som en stund tidigare verkat vara mer oklara än relativitetsteorin. Hon är min mamma, min rödhåriga arbetsnarkoman till mamma. Trots att jag har en förkärlek till självständighet tror jag att jag bor kvar hemma till dess att jag byter hem mot kista.
torsdag, oktober 23
Enligt folkbokföringen
Typiskt. Det började så bra. Jag är hemma och har varit hur bekväm som helst med det. Bussresan var positiv trots en bitter busschaufför och en fullsatt buss. Tiden gick nästan fort och jag satt och komponerade tidernas blogginlägg innehållandes alla de rätta formuleringarna och roligheterna man kan tänka sig.
Sedan kommer jag hem och öppnar brev. Läser brev. Hittar mobilräkningen och sätter mackan i halsen.
Jag är lite bitter. Prata inte med mig.
Egentligen är jag på gott humör. Så länge ingen, ingen, nämner pengars existens.
Jag har en mjälte till övers om någon har letat efter en sådan. En njure också. Pris efter överenskommelse.
Sedan kommer jag hem och öppnar brev. Läser brev. Hittar mobilräkningen och sätter mackan i halsen.
Jag är lite bitter. Prata inte med mig.
Egentligen är jag på gott humör. Så länge ingen, ingen, nämner pengars existens.
Jag har en mjälte till övers om någon har letat efter en sådan. En njure också. Pris efter överenskommelse.
tisdag, oktober 14
Hard work, work
Lite annorlunda ær det trots allt. Allt, det vill sæga. Att bo i Oslo, att jobba, att inte gå i skolan, att betala hyra, att vara tvungen att laga mat, att tvætta (i en lægenhet 20 minuters promenad bort då ens egen tvættmaskin inte fungerar), att sæga avis istællet før tidning och att tvingas vara ytterst noga med att aldrig vara yr.
Men jag tycker om det. Tror jag. Jag tycker mer om att plugga æn att jobba. Men jag tycker om det. Jeg liker det. I vår ska jag plugga och længtan efter bøcker som ger en træningsværk ær påtaglig.
Men åter till prat om jobbet. Nog før att jag får komplimanger, igår var det "før dig gør jag vad som" - visserligen hade jag inte frågat mer æn om han ville ha en tidning, men det var en upplevelse - men nu har jag fått vænner också. På något sætt lyckas danskarna hitta mig och efter två dagar på samma stælle har jag nu blivit bundis med två olika sådana. De pratar, jag nickar och ler nær jag tror det ær passande.
Det hær med att tjæna pengar ær inget jag behøver. I resterande del av mitt liv ska jag plugga. Och rædda værlden vid sidan om.
Nog før att det ær ett trevligt jobb jag har som ger mig træningsværk i kinderna, men det ær inte det mest intellektuelllt stimulerande jag har støtt på. Av, vad jag tror ær den anledningen, har jag nu børjat læsa lexikon nær jag kommer hem.
Idag var jag wild and crazy før øvrigt. En svensk kom fram och børjade prata med mig på jobbet, sedan kom hans kompis. Vi pratade. Jag tror jag råkade bjuda hem dem ikvæll. Det kan vara spænnande. Om de inte ær styckmørdare ska jag berætta det før mina barnbarn. Att jag misann kan vara wild and crazy. Bara sådær. Ibland så.
Men jag tycker om det. Tror jag. Jag tycker mer om att plugga æn att jobba. Men jag tycker om det. Jeg liker det. I vår ska jag plugga och længtan efter bøcker som ger en træningsværk ær påtaglig.
Men åter till prat om jobbet. Nog før att jag får komplimanger, igår var det "før dig gør jag vad som" - visserligen hade jag inte frågat mer æn om han ville ha en tidning, men det var en upplevelse - men nu har jag fått vænner också. På något sætt lyckas danskarna hitta mig och efter två dagar på samma stælle har jag nu blivit bundis med två olika sådana. De pratar, jag nickar och ler nær jag tror det ær passande.
Det hær med att tjæna pengar ær inget jag behøver. I resterande del av mitt liv ska jag plugga. Och rædda værlden vid sidan om.
Nog før att det ær ett trevligt jobb jag har som ger mig træningsværk i kinderna, men det ær inte det mest intellektuelllt stimulerande jag har støtt på. Av, vad jag tror ær den anledningen, har jag nu børjat læsa lexikon nær jag kommer hem.
Idag var jag wild and crazy før øvrigt. En svensk kom fram och børjade prata med mig på jobbet, sedan kom hans kompis. Vi pratade. Jag tror jag råkade bjuda hem dem ikvæll. Det kan vara spænnande. Om de inte ær styckmørdare ska jag berætta det før mina barnbarn. Att jag misann kan vara wild and crazy. Bara sådær. Ibland så.
torsdag, oktober 9
Flyt.
Idag fick jag höra att jag hade ett vinnande leende. Igår fick jag höra att jag var vacker, pen och hade flott hår.
Idag kollade jag på muf.se och hittade mig själv på bild,
http://www.muf.se/artikel/591/nyhet/sommarens-insandare
Smickrande foto om inte annat.
Imorgon har jag en anställningsintervju för ett extrajobb.
Idag kollade jag på muf.se och hittade mig själv på bild,
http://www.muf.se/artikel/591/nyhet/sommarens-insandare
Smickrande foto om inte annat.
Imorgon har jag en anställningsintervju för ett extrajobb.
måndag, oktober 6
Pen solidaritet med synfel
Egentligen ær jag mest hungrig, men i egenskap av solidarisk tænkte jag låta en yttring ske hær før att påvisa mitt fortsatt norska leverne.
Hæromdagen blev jag kallad pen med pent hår. Han frågade efter røk, fick ett nekande svar men stod kvar. Sedan sade han att han egentligen bara ville prata med mig och dærfør hade røk-frågan som en ursækt. Det var kul. Sjælvklart var det en man på 30+. Uppenbarligen tilltalar mitt utseende dem som nærmar sig den åldern dær synen førsvagas.
Jobbet går bra før øvrigt. I fredags var det pizzakvæll med såvæl gratis pizza som øl och idag var det måndagsmøte med tillhørande frukost. Øvriga dagar kan man konsumera alla mængder kaffe, choklad och så vidare som man vill. Sedan har jag lite arbetsuppgifter också - før den som ær intresserad av sådant efter en dag med ett matintag innehållandes fem mackor.
Aftenposten ær min arbetsgivare och jag sæljer prenumerationer men tvingas kalla det abonnemang. Jag står vid olika stånd och tænker MUF-kampanj med tillhørande løn och utan politiska budskap. Vad jag saknar ær schlagermusiken. Blixtar och dunder tænker jag føreslå nær jag lyckats ge lite seriøsa intryck.
Ungefær så långt har jag kommit med mitt liv, tror jag.
Hæromdagen blev jag kallad pen med pent hår. Han frågade efter røk, fick ett nekande svar men stod kvar. Sedan sade han att han egentligen bara ville prata med mig och dærfør hade røk-frågan som en ursækt. Det var kul. Sjælvklart var det en man på 30+. Uppenbarligen tilltalar mitt utseende dem som nærmar sig den åldern dær synen førsvagas.
Jobbet går bra før øvrigt. I fredags var det pizzakvæll med såvæl gratis pizza som øl och idag var det måndagsmøte med tillhørande frukost. Øvriga dagar kan man konsumera alla mængder kaffe, choklad och så vidare som man vill. Sedan har jag lite arbetsuppgifter också - før den som ær intresserad av sådant efter en dag med ett matintag innehållandes fem mackor.
Aftenposten ær min arbetsgivare och jag sæljer prenumerationer men tvingas kalla det abonnemang. Jag står vid olika stånd och tænker MUF-kampanj med tillhørande løn och utan politiska budskap. Vad jag saknar ær schlagermusiken. Blixtar och dunder tænker jag føreslå nær jag lyckats ge lite seriøsa intryck.
Ungefær så långt har jag kommit med mitt liv, tror jag.
måndag, september 29
Tid, førførerska!
Jag trivs i Oslo. Jag trivs på biblioteket. Under den senaste timmen har jag læst GøteborgsPosten, lånat två filmer och letat reda på "samlede dikt" med Edith Sødergran. I och med den diktboken tænkte jag att mitt kulturella leverne skulle få komma till sin rætta æven om vardagen i øvrigt består av Sex and the city, Prison break och annat man kan gøra djupa filosofiska analyser på.
I øvermorgon børjar jag jobba. Tror jag. Jag ska kampanja - på heltid. Dær fick jag før att jag næmnde något om kampanjabstinens før ett tag sedan.
I egenskap av den dær gamla MSU:aren kan jag inte låta bli att nynna på MSU-låten vid varje tanke på kampanj. Och før utomstående behøvs inte ytterligare kommentar.
I øvermorgon børjar jag jobba. Tror jag. Jag ska kampanja - på heltid. Dær fick jag før att jag næmnde något om kampanjabstinens før ett tag sedan.
I egenskap av den dær gamla MSU:aren kan jag inte låta bli att nynna på MSU-låten vid varje tanke på kampanj. Och før utomstående behøvs inte ytterligare kommentar.
lördag, september 27
Huckle sökes
Jag bloggar i smyg. Egentligen tittar jag på TV och är jättesocial. Men i egenskap av kvinnlig lyckas jag med två saker samtidigt.
Jag gör nu karriär som hemmafru. Idag har jag lagat mat åt två. Jag har värmt soppor. Igår var jag själv hemma större delen av dagen. Jag plockade, pysslade och väntade på att mina sambos skulle sluta jobba. När de väl kommit hem satt jag fascinerad och lyssnade på hur deras hårda arbetsdagar sett ut.
Att jag fortfarande inte har lärt mig om man vid städning börjar med att damma eller dammsuga kan ignoreras. Även den bristfälliga diskningen kan man strunta i. Sedan att jag är lite för egoistisk för att inte få berätta om mig själv först och främst är ett schh. Men jag är grym på att putsa fönster. Det gör vi inte här dock.
Men på onsdag ska jag börja jobba. Så det så. Då blir det slut på hemmafruandet.
Blogginlägg klart och ingen har märkt av min asocialitet.
Jag gör nu karriär som hemmafru. Idag har jag lagat mat åt två. Jag har värmt soppor. Igår var jag själv hemma större delen av dagen. Jag plockade, pysslade och väntade på att mina sambos skulle sluta jobba. När de väl kommit hem satt jag fascinerad och lyssnade på hur deras hårda arbetsdagar sett ut.
Att jag fortfarande inte har lärt mig om man vid städning börjar med att damma eller dammsuga kan ignoreras. Även den bristfälliga diskningen kan man strunta i. Sedan att jag är lite för egoistisk för att inte få berätta om mig själv först och främst är ett schh. Men jag är grym på att putsa fönster. Det gör vi inte här dock.
Men på onsdag ska jag börja jobba. Så det så. Då blir det slut på hemmafruandet.
Blogginlägg klart och ingen har märkt av min asocialitet.
onsdag, september 24
Arbets- och fackfri
Imorgon ska jag återvända till verkligheten. Eller lämna verkligheten. Tolkningsfråga.
Här hemma har jag mycket att göra. Idag har jag varit vikarie och umgåtts med barn och lunkat med på en skoljogg. Sedan har jag varit på möte och känt mig tidspressad som följd av ett obefintligt packande. Sedan har jag haft enorma skuldkänslor för att jag inte kampanjat på länge - ungefär som när vanligt folk reagerar på att de inte har tränat på länge.
Imorgon kommer min buss fastna i tullen. Det är ett faktum av två anledningar
1) Jag har två väskor som kommer explodera om de öppnas. De innehåller mat och stickade tröjor.
2) 15 minuter efter beräknad ankomsttid i Oslo har jag en anställningsintervju. Jag planerar låta min tidsoptimism flöda som aldrig förr. Jag tänker stressa så mycket och utnyttja varje minut så till fullo att tiden går åt minushållet.
På första kafferasten idag deltog jag i ett samtal om motorcyklar. På andra rasten pratades det om facket. Då valde jag att ligga lågt.
- Is it true that the Swedish word for the union is "fack"?
- Yes, but actually say "fack-et".
Här hemma har jag mycket att göra. Idag har jag varit vikarie och umgåtts med barn och lunkat med på en skoljogg. Sedan har jag varit på möte och känt mig tidspressad som följd av ett obefintligt packande. Sedan har jag haft enorma skuldkänslor för att jag inte kampanjat på länge - ungefär som när vanligt folk reagerar på att de inte har tränat på länge.
Imorgon kommer min buss fastna i tullen. Det är ett faktum av två anledningar
1) Jag har två väskor som kommer explodera om de öppnas. De innehåller mat och stickade tröjor.
2) 15 minuter efter beräknad ankomsttid i Oslo har jag en anställningsintervju. Jag planerar låta min tidsoptimism flöda som aldrig förr. Jag tänker stressa så mycket och utnyttja varje minut så till fullo att tiden går åt minushållet.
På första kafferasten idag deltog jag i ett samtal om motorcyklar. På andra rasten pratades det om facket. Då valde jag att ligga lågt.
- Is it true that the Swedish word for the union is "fack"?
- Yes, but actually say "fack-et".
tisdag, september 23
För att vända på världen lite smått
Det är väl typiskt ändå. Man tar initiativ och flyttar till landet där det skriks efter arbetskraft, söker jobb men går utan. Sedan är man hemma ett par dagar och vad händer? Man erbjuds jobb. Flera jobb.
Tillåt mig vara smått bitter.
Idag var det nämndmöte, en ledamot var bättre arbetsförmedlare än arbetsförmedlingen och jag är nu ett visitkort rikare. Så i vår ska jag höra av mig.
Komiskt är att jag har mer koll på mitt liv i vår än vad jag har nu. I vår är allt spikat. Nu är jag stolt över att ha lyckats boka en bussbiljett. Lektionsplanering för imorgon har jag inte gjort än. Men det ska jag - för på nämndmötet drack jag kaffe så nu är jag effektiv värre.
Först ska jag bara söka jobb.
Nämndmötet var för övrigt i Älmestad. Jag vill ta bloggen som arena för att gå ut med det faktum att jag inte körde vilse, inte hamnade i Åsarp eller i någon annan felaktig kommun - utan jag hamnade rätt. Jag körde bara lite fel. Så nu vet jag var Älmestad ligger och kan ge vägbeskrivningar om någon så önskar.
Tillåt mig vara smått bitter.
Idag var det nämndmöte, en ledamot var bättre arbetsförmedlare än arbetsförmedlingen och jag är nu ett visitkort rikare. Så i vår ska jag höra av mig.
Komiskt är att jag har mer koll på mitt liv i vår än vad jag har nu. I vår är allt spikat. Nu är jag stolt över att ha lyckats boka en bussbiljett. Lektionsplanering för imorgon har jag inte gjort än. Men det ska jag - för på nämndmötet drack jag kaffe så nu är jag effektiv värre.
Först ska jag bara söka jobb.
Nämndmötet var för övrigt i Älmestad. Jag vill ta bloggen som arena för att gå ut med det faktum att jag inte körde vilse, inte hamnade i Åsarp eller i någon annan felaktig kommun - utan jag hamnade rätt. Jag körde bara lite fel. Så nu vet jag var Älmestad ligger och kan ge vägbeskrivningar om någon så önskar.
söndag, september 21
Varför jag kom ut ur garderoben
Det var för nästan exakt tre år sedan som jag valde att lämna en rätt så trygg och bekväm men väldigt anonym garderob för att möta verkligheten som en - inte annan, inte ny, inte förändrad - mer färgstark, mer nördig person. Jag hade tänkt, funderat, läst och gjort försök till analyser. Jag hade tidigare läst i flera samhällskunskapsböcker att socialdemokratin värnade om människor, särskilt de som hade det svårt. Socialdemokratin ville hjälpa människor och skapa rättvisa förhållanden. Socialdemokraterna hjälper, värnar om och förbättrar människors levnadsvillkor.
Det var vad jag läste och jag tyckte det lät jättebra.
När jag läste det var jag 15 år. Min mamma hade under tiden jag gått i grundskolans lägre årskurser gått från att vara outbildad och ensamstående till att vara utbildad lärare med en dotter. Hon hade jobbat hårt för att ändra sin vardag och gjort flera uppoffringar. För det fick hon en lön av vilken hälften togs för att finansiera grannens betalda arbetslöshet, permanentdamens operabesök och bättre vägar i Kalv. Min mamma hade förverkligat sin dröm och blev straffad för det. Hon hade ändrat sin vardag men läts inte njuta av det.
Min mormor jobbade hela sitt liv, min mormor föddes 1917 och gjorde något så upproriskt som att bli en karriärskvinna i den mån det var möjligt för kvinnor under hennes arbetssamma år. När hon blev äldre gjorde sig kroppen påmind om att den fanns. Hon fick ont i ryggen och drabbades av grå starr. Min mormor ville ha hjälp och vände sig till den instans hon alltid hade betalat för att få utifall att. Hon fick höra att hon skulle ta en värktablett eller två. Hon fick stå i kö. Hon prioriterades bort för att hon var gammal. Hon betalade för en vård som tyckte att hon inte var deras viktigaste sysselsättning.
När jag var 15 år läste jag om socialdemokratin och tyckte att den lät bra. När jag var 15 år hade socialdemokraterna styrt i 11 av dem. När jag såg vad socialdemokrati var i verkligheten, när ordens innebörd blev omsatta i praktik, tyckte jag inte om den.
Socialdemokrati vill hjälpa människor att tycka synd om sig själva. Att lyckas är fult och ska beskattas. Att arbeta för sig själv får man inte göra, det ska göras för andra, för kollektivet. Vill du sedan ta del av det du har jobbat för, får du stå i kö. För att det ska vara lika för alla, ska alla vara lika och i den världen jag tycker mig se som verklig, är människor individer. Olika individer som inte kan dras över en kam.
Igår var jag på länsarbetsstämma. Jag fick tycka, motionera och prata om varför jag tycker som jag gör. Jag fick tycka. Jag fick låta min tolkning av världen påverka. För tre år sedan gick jag med i MUF för att jag började tro på människan framför ett system som tyckte synd om människan. Jag blev moderat för att jag tror att alla kan och ska få möjligheten att påverka sin egen vardag i exakt den riktning man vill.
Jag blev moderat för att jag tror att människan kan själv.
Det var vad jag läste och jag tyckte det lät jättebra.
När jag läste det var jag 15 år. Min mamma hade under tiden jag gått i grundskolans lägre årskurser gått från att vara outbildad och ensamstående till att vara utbildad lärare med en dotter. Hon hade jobbat hårt för att ändra sin vardag och gjort flera uppoffringar. För det fick hon en lön av vilken hälften togs för att finansiera grannens betalda arbetslöshet, permanentdamens operabesök och bättre vägar i Kalv. Min mamma hade förverkligat sin dröm och blev straffad för det. Hon hade ändrat sin vardag men läts inte njuta av det.
Min mormor jobbade hela sitt liv, min mormor föddes 1917 och gjorde något så upproriskt som att bli en karriärskvinna i den mån det var möjligt för kvinnor under hennes arbetssamma år. När hon blev äldre gjorde sig kroppen påmind om att den fanns. Hon fick ont i ryggen och drabbades av grå starr. Min mormor ville ha hjälp och vände sig till den instans hon alltid hade betalat för att få utifall att. Hon fick höra att hon skulle ta en värktablett eller två. Hon fick stå i kö. Hon prioriterades bort för att hon var gammal. Hon betalade för en vård som tyckte att hon inte var deras viktigaste sysselsättning.
När jag var 15 år läste jag om socialdemokratin och tyckte att den lät bra. När jag var 15 år hade socialdemokraterna styrt i 11 av dem. När jag såg vad socialdemokrati var i verkligheten, när ordens innebörd blev omsatta i praktik, tyckte jag inte om den.
Socialdemokrati vill hjälpa människor att tycka synd om sig själva. Att lyckas är fult och ska beskattas. Att arbeta för sig själv får man inte göra, det ska göras för andra, för kollektivet. Vill du sedan ta del av det du har jobbat för, får du stå i kö. För att det ska vara lika för alla, ska alla vara lika och i den världen jag tycker mig se som verklig, är människor individer. Olika individer som inte kan dras över en kam.
Igår var jag på länsarbetsstämma. Jag fick tycka, motionera och prata om varför jag tycker som jag gör. Jag fick tycka. Jag fick låta min tolkning av världen påverka. För tre år sedan gick jag med i MUF för att jag började tro på människan framför ett system som tyckte synd om människan. Jag blev moderat för att jag tror att alla kan och ska få möjligheten att påverka sin egen vardag i exakt den riktning man vill.
Jag blev moderat för att jag tror att människan kan själv.
Jag tror. Jag vet inte.
Jag tror jag är ur balans. Med stor sannolikhet skulle jag kunna begå några brott idag utan att få någon värre påföljd. Igår var jag övertygad om att det var en vardag och när klockan blivit natt började jag undra varför inte folk gick hem och tänkte på morgondagen.
På tal om morgondag vet jag inte när jag åker tillbaka till Oslo. Första tanken var ikväll, men det var för dyrt. Andra tanken var imorgon, men det var onödigt för jag väntar fortfarande på svar om jag har något jobb eller inte. När jag blir statsminister ska företagsklimatet bli så bra att det behövs mer personal än vad det finns människor. Tredje tanken var att det är nämndmöte på tisdag och att det likaväl kan besökas om min sysselsättning i Oslo ändå inte består av något annat än TV-tittande. Fjärde tanken var att mamma behöver en vikarie på onsdag och att barn faktiskt kan vara riktigt roliga - så länge de inte tvingar mig spela fotboll.
Så jag kanske reformerar det tänkta helgbesöket till en vecka. Men jag vet inte. Jag vet inte alls. Jag vet inte mer än att jag råkade säga fel några gånger igår, förlorade all koll i talarstolen några gånger men njöt ändå och att jag nog har sökt in till högskolan till våren med såväl kurser som program. Men jag vet inte om och vad jag eventuellt tackar ja till.
På tal om morgondag vet jag inte när jag åker tillbaka till Oslo. Första tanken var ikväll, men det var för dyrt. Andra tanken var imorgon, men det var onödigt för jag väntar fortfarande på svar om jag har något jobb eller inte. När jag blir statsminister ska företagsklimatet bli så bra att det behövs mer personal än vad det finns människor. Tredje tanken var att det är nämndmöte på tisdag och att det likaväl kan besökas om min sysselsättning i Oslo ändå inte består av något annat än TV-tittande. Fjärde tanken var att mamma behöver en vikarie på onsdag och att barn faktiskt kan vara riktigt roliga - så länge de inte tvingar mig spela fotboll.
Så jag kanske reformerar det tänkta helgbesöket till en vecka. Men jag vet inte. Jag vet inte alls. Jag vet inte mer än att jag råkade säga fel några gånger igår, förlorade all koll i talarstolen några gånger men njöt ändå och att jag nog har sökt in till högskolan till våren med såväl kurser som program. Men jag vet inte om och vad jag eventuellt tackar ja till.
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
Vem vet, inte du
Vem vet, inte jag
Vi vet ingenting nu
Vi vet inget idag
fredag, september 19
You're just a middle class, socialist brat
När man delar en tvårummare med tre stycken tjejer som ingen delar ens intresse för politik har man två val. Man kan antingen vara dräglig eller odräglig. I egenskap av solidarisk försöker jag vara dräglig och skär därför ned på mitt politikpratande. Men nu tar jag igen det. Jag har till och med hittat en låt för att få konsumera politik till den mån jag spyr.
Och på lördag verkar det som att jag ska vara sekreterare på ett utskottsmöte. Imorgon ska jag öva mig på att läsa min egen handstil.
Och på lördag verkar det som att jag ska vara sekreterare på ett utskottsmöte. Imorgon ska jag öva mig på att läsa min egen handstil.
torsdag, september 18
Över det mesta
Jag är inte rädd.
Jag är skräckslagen.
Önskan om att kunna ge en förklaring i en mening är gjord, men kan omöjligen uppfyllas. Jag är skräckslagen. Jag är hemma. Men jag bor inte hemma. Eller jag bor hemma men är inte hemma. Fast jag är hemma nu, bor hemma och är hemma nu, men är egentligen inte hemma under hösten. Det är den mest logiska definitionen jag kan ge just nu.
I Oslo jobbar jag. Eller jag ska jobba där. Jag har bara inte något jobb än.
I Oslo stannar jag ett tag. Tagets längd beror på. Beror på om jag trivs på jobbet - jobbet jag inte har än. Jag kanske börjar plugga till våren. En liten kurs liksom. Eller ett litet program. Politisk kandidatexamen låter fruktansvärt hett. Och praktisk filosofi är lockande. Religionskunskap är ju obegränsat spännande. Litteraturvetenskap är oslagbart. Mitt liv är för kort. Någon gång ska jag hinna med att rädda världen också. "Rädda världen" var för övrigt mitt svar på vad för framtidsplaner jag hade i måndags. Det var bara Ena som förstod att det inte var ett skämt.
Hemma är Ulricehamn. Min hemstad är Ulricehamn. Här har jag aldrig trivts riktigt men nu är det min hemstad och uppenbarligen min barndomsstad likaväl. Ulricehamn ska väcka alla mina nostalgikänslor och det är hit mina tankar ska gå när jag är äldre och tänker tillbaka på min ungdoms dagar. För här händer allt. Under de två veckorna när jag har varit borta, har debattvindarna börjat kretsa kring hur - inte om - turismen blir lidande av en fulländad motorväg. I övrigt har en staty som heter Groda, men som mest består av en naken tjejkropp, blivit stulen, och på skolan jag har saknat sedan i våras hittar man nuförtiden på toalettgolv fasta konsistenser av sådant man vanligtvis spolar ned i en stol specifikt producerad för just sådana ändåmål. Eller det gjorde man på min tid i varje fall.
Människor förändras. Nu är det inte de senaste två veckorna som har orsakat något revolutionärt bland människor, men det är nu det har kommit fram. Cancer. Det fulaste ordet jag vet. Men inte mer än ett ord. Ordet skrämmer, skär som ett spjut genom kroppen och låter luften försvinna. Men inte mer än ett ord. Jag tror fortfarande att det finns mer styrka än vad ett ord för ett ögonblick kan förtränga. Luften tar inte slut om man fortsätter andas. Min Omma överlevde cancer. Min Omma visste när livet var värt att leva. Min Omma trodde inte på cancer, hon trodde på människor. Jag tror på vad Omma trodde på. Hon tror på Dig.
Jag är skräckslagen.
Önskan om att kunna ge en förklaring i en mening är gjord, men kan omöjligen uppfyllas. Jag är skräckslagen. Jag är hemma. Men jag bor inte hemma. Eller jag bor hemma men är inte hemma. Fast jag är hemma nu, bor hemma och är hemma nu, men är egentligen inte hemma under hösten. Det är den mest logiska definitionen jag kan ge just nu.
I Oslo jobbar jag. Eller jag ska jobba där. Jag har bara inte något jobb än.
I Oslo stannar jag ett tag. Tagets längd beror på. Beror på om jag trivs på jobbet - jobbet jag inte har än. Jag kanske börjar plugga till våren. En liten kurs liksom. Eller ett litet program. Politisk kandidatexamen låter fruktansvärt hett. Och praktisk filosofi är lockande. Religionskunskap är ju obegränsat spännande. Litteraturvetenskap är oslagbart. Mitt liv är för kort. Någon gång ska jag hinna med att rädda världen också. "Rädda världen" var för övrigt mitt svar på vad för framtidsplaner jag hade i måndags. Det var bara Ena som förstod att det inte var ett skämt.
Hemma är Ulricehamn. Min hemstad är Ulricehamn. Här har jag aldrig trivts riktigt men nu är det min hemstad och uppenbarligen min barndomsstad likaväl. Ulricehamn ska väcka alla mina nostalgikänslor och det är hit mina tankar ska gå när jag är äldre och tänker tillbaka på min ungdoms dagar. För här händer allt. Under de två veckorna när jag har varit borta, har debattvindarna börjat kretsa kring hur - inte om - turismen blir lidande av en fulländad motorväg. I övrigt har en staty som heter Groda, men som mest består av en naken tjejkropp, blivit stulen, och på skolan jag har saknat sedan i våras hittar man nuförtiden på toalettgolv fasta konsistenser av sådant man vanligtvis spolar ned i en stol specifikt producerad för just sådana ändåmål. Eller det gjorde man på min tid i varje fall.
Människor förändras. Nu är det inte de senaste två veckorna som har orsakat något revolutionärt bland människor, men det är nu det har kommit fram. Cancer. Det fulaste ordet jag vet. Men inte mer än ett ord. Ordet skrämmer, skär som ett spjut genom kroppen och låter luften försvinna. Men inte mer än ett ord. Jag tror fortfarande att det finns mer styrka än vad ett ord för ett ögonblick kan förtränga. Luften tar inte slut om man fortsätter andas. Min Omma överlevde cancer. Min Omma visste när livet var värt att leva. Min Omma trodde inte på cancer, hon trodde på människor. Jag tror på vad Omma trodde på. Hon tror på Dig.
Penthouse och våningssängar
För att recensera något krävs distans och nu är jag hemma och kan reflektera hur mycket som helst över vad som ska vara min stad i några månader framöver.
Lägenheten har fyra sängar, varav endast en är placerad på en annan. Självklart är det jag som tilldelas sängplatsen till vilken mest atletisk förmåga krävs. Jag måste varje kväll klättra för att få sova och blir i och med det också som gjord för allmän beskådan.
Lägenheten ligger på femte våningen. Therese kallar den fortfarande för "The Penthouse", jag börjar luta åt något betydligt mindre smickrande. Allt med grund i att vi inte har någon hiss utan endast otaligt många trappsteg.
En förkylning har förföljt mig under några dagars tid och resulterar i en näsa som är ur funktion. Näsor ur funktion kan resultera i snarkande och det är inte överdrivet populärt när man delar rum med andra.
Varierad kost har den senaste veckan bevisats med 1) Köttbullar och makaroner, 2) Köttbullar och nudlar, 3) Spagetti och köttfärssås. Tillsatt med en gnutta jättemycket ketchup.
Igår blev jag kallad pen av en ytterst pålitlig - smått påverkad - man. Vi möts i en trappa, inte långt från centralstationen, han stannar till och säger att jag är pen. Snabbtänkt som jag är kommer jag med en gång på det klämkäcka svaret "he-he". Han frågar vidare om jag fått det från mamma eller pappa. Jag tycker att mitt "he-he" var svar nog.
För att berika min vardag ytterligare har jag under de senaste två veckorna uppskattningsvis tittat mer på TV än jag har gjort under det senaste året. Nu vet jag vem Captain Oates är och jag känner mig jätteduktig.
Sedan läser jag Neo, Och världen skälvde och Välkommen till folkrepubliken Katrineholm mellan varven för att behålla lite av min klassiska nördstämpel också.
Lägenheten har fyra sängar, varav endast en är placerad på en annan. Självklart är det jag som tilldelas sängplatsen till vilken mest atletisk förmåga krävs. Jag måste varje kväll klättra för att få sova och blir i och med det också som gjord för allmän beskådan.
Lägenheten ligger på femte våningen. Therese kallar den fortfarande för "The Penthouse", jag börjar luta åt något betydligt mindre smickrande. Allt med grund i att vi inte har någon hiss utan endast otaligt många trappsteg.
En förkylning har förföljt mig under några dagars tid och resulterar i en näsa som är ur funktion. Näsor ur funktion kan resultera i snarkande och det är inte överdrivet populärt när man delar rum med andra.
Varierad kost har den senaste veckan bevisats med 1) Köttbullar och makaroner, 2) Köttbullar och nudlar, 3) Spagetti och köttfärssås. Tillsatt med en gnutta jättemycket ketchup.
Igår blev jag kallad pen av en ytterst pålitlig - smått påverkad - man. Vi möts i en trappa, inte långt från centralstationen, han stannar till och säger att jag är pen. Snabbtänkt som jag är kommer jag med en gång på det klämkäcka svaret "he-he". Han frågar vidare om jag fått det från mamma eller pappa. Jag tycker att mitt "he-he" var svar nog.
För att berika min vardag ytterligare har jag under de senaste två veckorna uppskattningsvis tittat mer på TV än jag har gjort under det senaste året. Nu vet jag vem Captain Oates är och jag känner mig jätteduktig.
Sedan läser jag Neo, Och världen skälvde och Välkommen till folkrepubliken Katrineholm mellan varven för att behålla lite av min klassiska nördstämpel också.
tisdag, september 16
Kæra blogg,
Du ska bara veta hur mycket jag saknar dig. Jag drømmer om dig på kvællarna, saknar dig om dagarna och længtar efter dig dygnet runt. Det ær så mycket som førsvårar vår situation nu. Petittesser som att vi varken har dator eller internet i lægenheten førsvårar vårt førhållande. Men det kommer bli bra. Jag tror på lyckliga slut - dock ær jag medveten om att Appledatorer kan førsvåra en hel del. Men hellre Apple æn ingenting. Men jag saknar Alt Gr, nu måste jag inleda ett førhållande med en dator om har alfakrull - ja, alfakrull - som lika mycket tangent som vilken bokstav som helst.
I øvrigt lever jag fortfarande. Jag har fortfarande nudlar kvar och ingen av mina rumskamrater har blivit dødade eller sjælva dødat.
Om några timmar ska jag ge ett kæckt intryck på en anstællningsintervju. Happy thoughts och sådant dær. Jag ær grym och trots att jag sjælv ær så fruktansvært medveten om det finns det dem som jag uppenbarligen behøver berætta det før.
Sjælvførtroende is the shit.
Nu ær min datortid slut och det finns ingen tid før korrekturlæsning.
I øvrigt lever jag fortfarande. Jag har fortfarande nudlar kvar och ingen av mina rumskamrater har blivit dødade eller sjælva dødat.
Om några timmar ska jag ge ett kæckt intryck på en anstællningsintervju. Happy thoughts och sådant dær. Jag ær grym och trots att jag sjælv ær så fruktansvært medveten om det finns det dem som jag uppenbarligen behøver berætta det før.
Sjælvførtroende is the shit.
Nu ær min datortid slut och det finns ingen tid før korrekturlæsning.
söndag, september 7
Att glassa i världens dyraste land
Till en början kan jag bara informera om att jag lever.
Det har varit en veckas leverne i Oslo med mängder av missförstånd och CV-utdelande. För ja, host, jag är fortfarande lite smått arbetslös. Visserligen fick jag ett jobb - min allra första arbetsintervju någonsin var på norska - men jag tackade nej. Att prata i telefon - med norrmän - känns som lite väl mycket utmaning. Han som höll i arbetsintervjun var höger, liberal och USA-lover. Han frågade mig mer om politik än om jobb - typ. Han lät mig sälja en penna till honom och fråga mig inte vad jag sade men uppenbarligen var jag en duktig försäljare av BIC-pennor. Det känns betryggande. Tror jag.
I övrigt har jag blivit insatt i såväl OC som One Tree Hill. Det är så det är när man är arbets- och rotlös i Norge. Dritkult så att säga.
Annars har jag och Ena vuxit ihop än mer. Det är vi som är arbetslösa, umgås 24/7 och nu även delar våningssäng. hon sitter 0,75 millimeter ifrån mig för övrigt. Jag tror jag ska fria så fort jag får råd med en ring.
Det har varit en veckas leverne i Oslo med mängder av missförstånd och CV-utdelande. För ja, host, jag är fortfarande lite smått arbetslös. Visserligen fick jag ett jobb - min allra första arbetsintervju någonsin var på norska - men jag tackade nej. Att prata i telefon - med norrmän - känns som lite väl mycket utmaning. Han som höll i arbetsintervjun var höger, liberal och USA-lover. Han frågade mig mer om politik än om jobb - typ. Han lät mig sälja en penna till honom och fråga mig inte vad jag sade men uppenbarligen var jag en duktig försäljare av BIC-pennor. Det känns betryggande. Tror jag.
I övrigt har jag blivit insatt i såväl OC som One Tree Hill. Det är så det är när man är arbets- och rotlös i Norge. Dritkult så att säga.
Annars har jag och Ena vuxit ihop än mer. Det är vi som är arbetslösa, umgås 24/7 och nu även delar våningssäng. hon sitter 0,75 millimeter ifrån mig för övrigt. Jag tror jag ska fria så fort jag får råd med en ring.
lördag, augusti 30
Off you go
Nu så. Om runt tolv timmar påbörjas en bussresa västerut. Jag har fortfarande inte packat klart. Inte för att jag inte har försökt, utan för att naturens lagar förhindrar mig från att få plats med det jag har planerat. Än så länge har jag prioriterat bort uppslagsverket, annanas, flytande margarin, en stickad tröja, knäckebröd och Och världen skälvde.
Jag har skrivit ut en karta så jag kan lura mig själv att jag kan hitta till arbetsintervjun på måndag. Jag har kramat Sofie, Henke, Iduberga, Robin, Malin, Johannes, Pirita, Jenny, Åke, Rina, Ingvor, Thomas och Anita. Jag har planerat att ringa Ebba ikväll. Jag har fått råd om att vara rädd om mig själv i storstaden jag-vet-inte-hur-många-gånger och uppenbarligen får jag aldrig gå själv. Det vill säga att jag ska bo i en tvåa med tre tjejer jämt och nu får jag inte gå utomhus själv heller. Jag kommer att hata människor när jag kommer hem.
Men nu är det bestämt. Tror jag. Typ. Liksom.
Iduberga. Idun. Ida. Bitch. Kärt barn har många namn och jag förväntar mig att du levererar ogenomtänkta kommentarer dubbelt upp när du kommer och hälsar på - och lagar mat. "Men om Hedvig är ett namn, kan man heta det då?"
Ebba. Star. Muffins. Jag vill ju prata i telefon med dig, men då kommer ju hela lönen - om inte mer - gå åt till att betala telefonräkningen. Jag vet faktiskt ingen som är gladare än dig.
Johannes. Brorsan. "Hemifö orsanar? Vägen orsanar?" En del frågor är lite svårare än andra, men på något sätt har du alltid svar på tal till slut. Men det är väl rätt så självklart - det är sådant bröder ska ha, helt enkelt.
Ehm, det är inte så lång tid jag är uppe, men på något sätt har jag lyckats hitta sådana vänner som man har svårt att vara utan.
Okej, imorgon åker jag till Oslo. Med alldeles för många väskor. Mycket mer än så vet jag inte. Förmodligen kommer mitt behov av att få uttrycka mig skriftligt visa sig i bloggen - på något sätt.
Jag har skrivit ut en karta så jag kan lura mig själv att jag kan hitta till arbetsintervjun på måndag. Jag har kramat Sofie, Henke, Iduberga, Robin, Malin, Johannes, Pirita, Jenny, Åke, Rina, Ingvor, Thomas och Anita. Jag har planerat att ringa Ebba ikväll. Jag har fått råd om att vara rädd om mig själv i storstaden jag-vet-inte-hur-många-gånger och uppenbarligen får jag aldrig gå själv. Det vill säga att jag ska bo i en tvåa med tre tjejer jämt och nu får jag inte gå utomhus själv heller. Jag kommer att hata människor när jag kommer hem.
Men nu är det bestämt. Tror jag. Typ. Liksom.
Iduberga. Idun. Ida. Bitch. Kärt barn har många namn och jag förväntar mig att du levererar ogenomtänkta kommentarer dubbelt upp när du kommer och hälsar på - och lagar mat. "Men om Hedvig är ett namn, kan man heta det då?"
Ebba. Star. Muffins. Jag vill ju prata i telefon med dig, men då kommer ju hela lönen - om inte mer - gå åt till att betala telefonräkningen. Jag vet faktiskt ingen som är gladare än dig.
Johannes. Brorsan. "Hemifö orsanar? Vägen orsanar?" En del frågor är lite svårare än andra, men på något sätt har du alltid svar på tal till slut. Men det är väl rätt så självklart - det är sådant bröder ska ha, helt enkelt.
Ehm, det är inte så lång tid jag är uppe, men på något sätt har jag lyckats hitta sådana vänner som man har svårt att vara utan.
Okej, imorgon åker jag till Oslo. Med alldeles för många väskor. Mycket mer än så vet jag inte. Förmodligen kommer mitt behov av att få uttrycka mig skriftligt visa sig i bloggen - på något sätt.
torsdag, augusti 28
"Love me tänder" känns lite fånig men assisterar rubrik ändå
Idag hade jag ett kärt återseende. Det var länge sedan sist, men så äntligen fick jag ett sms med en inbjudan om att komma förbi. Jag var glad över besöket och lade, dagen till ära, ned tio minuter extra på morgontoaletten.
Så var det dags. Jag startade bilen och laddade upp med någon munter låt. Jag kör en bit, svänger av och ska parkera. Tycker mig misslyckas med parkeringen och gör om den - tre gånger. Jag vill ju göra ett bra intryck och en bra parkering känns väsentligt.
Jag går in genom dörren, samma dörr som sist, samma dörr som väcker nostalgikänslor. Jag slänger en blick på tavlan med porträttbilder till höger om ingången, fortsätter framåt till receptionen och lyssnar på någon som vill komma dit snart igen för att sedan själv få avslöja mitt ärende. Jag får frågan om jag är helt frisk, svarar tveksamt "Ja" och funderar ett slag på om man ska lägga till "enligt egen defintion" - men låter bli.
Snart är det dags, mitt namn sägs och jag går in i ett rum, sätter mig obekvämt till rätta, får plast i munnen, biter ihop, agerar modell och pratar mellan plåtningarna om att det är Norge som är den kommande framtiden - alltid med lite väl mycket saliv som följd. Sedan vill hon inte ta mer kort och jag skickas iväg till min favorit, Joakim.
Joakim, min tandläkare. Min tandläkare i alla år. Vi har alltid haft en väldigt ömsesidig relation, Joakim och jag, jag öppnar mig för honom och han finner uppenbarligen ett intresse i att kolla i min mun. En gång lät han mig bita i det äckligaste kletet man kan tänka sig, men i gengäld lät han mig slippa ett snedbett. Idag blev jag dock lite besviken på honom. Utan argumention för varför, började han picka på mitt tandkött och där låg jag - med öppen mun och med ett pickande på mitt tandkött, som i brist på annat.
Sedan avslöjade han något jag inte ville veta. En visdomstand är klar - två är på gång. Jag ska behöva gå igenom skeendet i vilket något hårt väljer att slita sönder delar av min kropp för att ge sig självt plats - utan någon som helst anledning. Två gånger till inom kort.
Vissa får inte visdomstander alls. Självklart väljer jag arvsanslaget där visdomständer kommer i flerpack.
Så var det dags. Jag startade bilen och laddade upp med någon munter låt. Jag kör en bit, svänger av och ska parkera. Tycker mig misslyckas med parkeringen och gör om den - tre gånger. Jag vill ju göra ett bra intryck och en bra parkering känns väsentligt.
Jag går in genom dörren, samma dörr som sist, samma dörr som väcker nostalgikänslor. Jag slänger en blick på tavlan med porträttbilder till höger om ingången, fortsätter framåt till receptionen och lyssnar på någon som vill komma dit snart igen för att sedan själv få avslöja mitt ärende. Jag får frågan om jag är helt frisk, svarar tveksamt "Ja" och funderar ett slag på om man ska lägga till "enligt egen defintion" - men låter bli.
Snart är det dags, mitt namn sägs och jag går in i ett rum, sätter mig obekvämt till rätta, får plast i munnen, biter ihop, agerar modell och pratar mellan plåtningarna om att det är Norge som är den kommande framtiden - alltid med lite väl mycket saliv som följd. Sedan vill hon inte ta mer kort och jag skickas iväg till min favorit, Joakim.
Joakim, min tandläkare. Min tandläkare i alla år. Vi har alltid haft en väldigt ömsesidig relation, Joakim och jag, jag öppnar mig för honom och han finner uppenbarligen ett intresse i att kolla i min mun. En gång lät han mig bita i det äckligaste kletet man kan tänka sig, men i gengäld lät han mig slippa ett snedbett. Idag blev jag dock lite besviken på honom. Utan argumention för varför, började han picka på mitt tandkött och där låg jag - med öppen mun och med ett pickande på mitt tandkött, som i brist på annat.
Sedan avslöjade han något jag inte ville veta. En visdomstand är klar - två är på gång. Jag ska behöva gå igenom skeendet i vilket något hårt väljer att slita sönder delar av min kropp för att ge sig självt plats - utan någon som helst anledning. Två gånger till inom kort.
Vissa får inte visdomstander alls. Självklart väljer jag arvsanslaget där visdomständer kommer i flerpack.
onsdag, augusti 27
Rart. Kjemperart.
Jag tror jag skiter i det här.
På söndag verkar det som om jag flyttar hemifrån. Bort från landet. Go west och sådant där liksom. Visserligen bara till Norge, men ändå. Jag förstår inte språket, har nu 15 kronor på mitt sparkonto och tillsammans med de andra tre sammanlagt 80 paket nudlar. Mina odds är bra, storslagna rent utsagt.
Idag tänkte jag vara förutseende och börja packa men det har havererat och jag har kört fast totalt. Om jag misslyckas med packningen - hur ska det då gå med det här med att leva?
Jag är körd. Det här är inte min grej och jag bloggar nu två gånger om dagen i brist på annat.
Jag har packat en kortlek, pocketböcker och ett uppslagsverk. Mitt undermedvetna säger mig att jag kommer sitta sysslolös en hel del. Jag funderar på att packa ned mina jongleringsbollar men det som får mig att tveka är det dåliga humöret som följer när jag inser att jag är fullkomligt kass på det. Jag tänker på trevnaden.
Jag har inte börjat packa ned kläder än.
Jag är för gammal för sådant här.
Jag är inte rädd.
Jag är skräckslagen.
Och har packat ned massa kort på mamma.
Antal gånger ordet "jag" har använts: 18.
På söndag verkar det som om jag flyttar hemifrån. Bort från landet. Go west och sådant där liksom. Visserligen bara till Norge, men ändå. Jag förstår inte språket, har nu 15 kronor på mitt sparkonto och tillsammans med de andra tre sammanlagt 80 paket nudlar. Mina odds är bra, storslagna rent utsagt.
Idag tänkte jag vara förutseende och börja packa men det har havererat och jag har kört fast totalt. Om jag misslyckas med packningen - hur ska det då gå med det här med att leva?
Jag är körd. Det här är inte min grej och jag bloggar nu två gånger om dagen i brist på annat.
Jag har packat en kortlek, pocketböcker och ett uppslagsverk. Mitt undermedvetna säger mig att jag kommer sitta sysslolös en hel del. Jag funderar på att packa ned mina jongleringsbollar men det som får mig att tveka är det dåliga humöret som följer när jag inser att jag är fullkomligt kass på det. Jag tänker på trevnaden.
Jag har inte börjat packa ned kläder än.
Jag är för gammal för sådant här.
Jag är inte rädd.
Jag är skräckslagen.
Och har packat ned massa kort på mamma.
Antal gånger ordet "jag" har använts: 18.
Vad gäller för dagen?
Idag har jag spelat fotboll. Ett grupptryck och jag föll dit. Visserligen sprang jag inte så mycket, men ibland hade jag en boll tryckt mot min fot och vid ett tillfälle hade jag den på mitt lår. Jag ropade "bra" och klappade händer. Sedan skrek jag lite och försökte på ett sansat sätt hålla mig undan. Det var i samband med att någon ropat "10 poäng till den som träffar en lärares huvud". Idag har jag lekt lärare.
Det började med att jag kom till skolan - lite sent. Det är min mamma jag vikarierar för - ingen annan är modig nog att låta mig umgås med barn en hel dag. Vad jag möts av är dagens arbetskamrat som frågar mig vad som gäller för dagen. Jag svarar högläsning.
Jag undervisar och låter 10-12-åringar skriva berättelser om flygande getter. Sedan rättar jag berättelserna och är grym på att tolka handstilar. Sedan äter jag skolmat och njuter på alla sätt och vis med gårdagens pannkakor i åtanke. Därefter spelar jag fotboll. Eller ja, jag rör mig på en plan där det finns en boll. Jag blir tacksam när en tjej skadat sig och jag måste assistera med plåster, en perfekt ursäkt för att komma undan fotbollen (som mitt lag för övrigt förlorar).
Rasten tar slut fem minuter senare än vad schemat säger då dagens arbetskamrat fått för sig att förlånga den efter att bollen hamnat på taket. En tjej föreslår att arbetskamraten ska lyfta mig för att få tag på bollen. Jag hotar henne med hemläxor och trivs med min makt. Läxor verkar vara ett kast hon kan ta. Men till slut är rasten över och jag ska istället blotta mina religionskunskaper för tre årskurser. Gruppen jag ger mest beröm upptäcker jag senare mitt inne i en linjalfight utan dess like.
Därefter är det engelska med fyran och haveriet börjar på fullaste allvar. Mina prepositioner är inte uppskattade men jag kör på ändå med all min pedagogiska förmåga. Vi sjunger om stulna kakor som avslutning.
Idag har jag fått svara på mängder av frågor om vad folk i min närhet heter. Det enda namnet jag skrev på tavlan kunde de uppenbarligen. Det var mitt eget. Härmed vill jag utropa min barnfobi som utrotad.
Det började med att jag kom till skolan - lite sent. Det är min mamma jag vikarierar för - ingen annan är modig nog att låta mig umgås med barn en hel dag. Vad jag möts av är dagens arbetskamrat som frågar mig vad som gäller för dagen. Jag svarar högläsning.
Jag undervisar och låter 10-12-åringar skriva berättelser om flygande getter. Sedan rättar jag berättelserna och är grym på att tolka handstilar. Sedan äter jag skolmat och njuter på alla sätt och vis med gårdagens pannkakor i åtanke. Därefter spelar jag fotboll. Eller ja, jag rör mig på en plan där det finns en boll. Jag blir tacksam när en tjej skadat sig och jag måste assistera med plåster, en perfekt ursäkt för att komma undan fotbollen (som mitt lag för övrigt förlorar).
Rasten tar slut fem minuter senare än vad schemat säger då dagens arbetskamrat fått för sig att förlånga den efter att bollen hamnat på taket. En tjej föreslår att arbetskamraten ska lyfta mig för att få tag på bollen. Jag hotar henne med hemläxor och trivs med min makt. Läxor verkar vara ett kast hon kan ta. Men till slut är rasten över och jag ska istället blotta mina religionskunskaper för tre årskurser. Gruppen jag ger mest beröm upptäcker jag senare mitt inne i en linjalfight utan dess like.
Därefter är det engelska med fyran och haveriet börjar på fullaste allvar. Mina prepositioner är inte uppskattade men jag kör på ändå med all min pedagogiska förmåga. Vi sjunger om stulna kakor som avslutning.
Idag har jag fått svara på mängder av frågor om vad folk i min närhet heter. Det enda namnet jag skrev på tavlan kunde de uppenbarligen. Det var mitt eget. Härmed vill jag utropa min barnfobi som utrotad.
tisdag, augusti 26
Ångest, ångest är min arvedel...
Min strupes sår
Mitt hjärtas skri i världen.
Det här med att ha koll på bloggens besökare har sina för- och nackdelar. Jag tycker det är kul att se hur många besökare jag har. Men några sökträffar väcker oro.
Googla på "kan killar ta den iröven" och hej och välkommen till min blogg.
Mitt hjärtas skri i världen.
Det här med att ha koll på bloggens besökare har sina för- och nackdelar. Jag tycker det är kul att se hur många besökare jag har. Men några sökträffar väcker oro.
Googla på "kan killar ta den iröven" och hej och välkommen till min blogg.
Möten, gröt, pannkakor och B-lag
Dagen började med humöret om världens utrotande. Allt var fel, alla platser var öde, alla sysselsättningar var onödiga, alla låtar var dåliga, allt var fel. Sedan går jag på ett 150 minuter långt möte och blir på bra humör. Det är inte hälsosamt. Men på något sätt får en diskussion om "A- och B-lag för elever som följd av nationella prov i årskurs tre" mig på gott humör. Så jag gick hem och lagade pannkakor. Dem misslyckades jag fullständigt med, inte en enda var hel och så fortsätter min olyckliga kärlek till min kokbok.
Efter det misslyckade pannkakslagandet åkte jag på ytterligare ett möte och har alltså denna dag spenderat runt fem timmar i möten.
För att spä på med vuxenpoängen ytterligare lät jag min lördag spenderas med diskussion om stadgar. Stadgar. Paragrafer. Moment. Och tyckte det var kul trots att jag när dagen var slut verkade ha ersatt min hjärnsubstans med gröt.
Imorgon ska jag jobba. För att annars vara arbetssökande eller "mellan två jobb" har jag fruktansvärt mycket att göra. Mina dagar utan jobb och skola är en heltidssysselsättning och jag blir snart utbränd. Men imorgon ska jag dricka kaffe, skriva på svarta tavlan med kritor och lyssna på "fröken" som tilltalsnamn. Jag ska låta min pedagogiska sida flöda och ska spendera en heldag i orten där gödsel ligger bakom den sammanhållande aromen. Jag ska vara vikarie.
I lördags blev jag dessutom kallad "tant". Jag är en 19-årig tant. "Ställ dig bakom tanten i kön där nu." Och då hade jag inte ens rullatorn med mig.
Efter det misslyckade pannkakslagandet åkte jag på ytterligare ett möte och har alltså denna dag spenderat runt fem timmar i möten.
För att spä på med vuxenpoängen ytterligare lät jag min lördag spenderas med diskussion om stadgar. Stadgar. Paragrafer. Moment. Och tyckte det var kul trots att jag när dagen var slut verkade ha ersatt min hjärnsubstans med gröt.
Imorgon ska jag jobba. För att annars vara arbetssökande eller "mellan två jobb" har jag fruktansvärt mycket att göra. Mina dagar utan jobb och skola är en heltidssysselsättning och jag blir snart utbränd. Men imorgon ska jag dricka kaffe, skriva på svarta tavlan med kritor och lyssna på "fröken" som tilltalsnamn. Jag ska låta min pedagogiska sida flöda och ska spendera en heldag i orten där gödsel ligger bakom den sammanhållande aromen. Jag ska vara vikarie.
I lördags blev jag dessutom kallad "tant". Jag är en 19-årig tant. "Ställ dig bakom tanten i kön där nu." Och då hade jag inte ens rullatorn med mig.
fredag, augusti 22
Käck popularitet
Idag har jag känt mig populär. Först ringer min tandläkare och vill träffa mig. Sedan får jag brev från min läkare som även han vill träffa mig. Sedan ringer min chef och undrar om vi faktiskt kan träffas den sista. Därpå sticker jag förbi polisen för att chitchatta en stund. Därpå åker jag vidare till Borås och hoppas i smyg på att få träffa mannen som berättar om sin son som är i Bogota i Afrika, på Killimanjaro där det finns svavelvulkaner och om sin fru som är på Storgatan - men honom missar jag.
Ett strosande och plötsligt gör sig min popularitet påmind igen genom att telefonen ringer. Någon pratar med mig och jag förstår inte så mycket. Det är en norrman. Uppenbarligen en väldigt käck norrman, för han drar skämt - självklart varken hör eller förstår jag dem, men jag skrattar och hoppas på att jag kommer undan med det. Det var osmidigt värre men det till trots har jag en anställningsintervju inbokad.
Igår utnyttjade jag kontakter med alla vuxenpoäng det innebär och kan kanske även där ha en anställningsintervju som resultat. Då till ett extrajobb, men arbetsnarkomani i Norge kanske inte är helt fel. Även om jag har lovat Elin att vi ska spendera timmar på parkbänkar med destillerade drycker, diktböcker och ett analytiskt tänkande, är jag lugn. I huvudstäder tar jag det för givet att man inte behöver rekommenderat antal sömntimmar.
I helgen ska jag till huvudstaden i vilken jag förstår språket som talas. Än så länge har jag packat ned ett par skor. Har jag tur kommer jag med rätt tåg imorgon bitti. Imorgon kväll ska jag sjunga som man ska - det vill säga högt.
Ett strosande och plötsligt gör sig min popularitet påmind igen genom att telefonen ringer. Någon pratar med mig och jag förstår inte så mycket. Det är en norrman. Uppenbarligen en väldigt käck norrman, för han drar skämt - självklart varken hör eller förstår jag dem, men jag skrattar och hoppas på att jag kommer undan med det. Det var osmidigt värre men det till trots har jag en anställningsintervju inbokad.
Igår utnyttjade jag kontakter med alla vuxenpoäng det innebär och kan kanske även där ha en anställningsintervju som resultat. Då till ett extrajobb, men arbetsnarkomani i Norge kanske inte är helt fel. Även om jag har lovat Elin att vi ska spendera timmar på parkbänkar med destillerade drycker, diktböcker och ett analytiskt tänkande, är jag lugn. I huvudstäder tar jag det för givet att man inte behöver rekommenderat antal sömntimmar.
I helgen ska jag till huvudstaden i vilken jag förstår språket som talas. Än så länge har jag packat ned ett par skor. Har jag tur kommer jag med rätt tåg imorgon bitti. Imorgon kväll ska jag sjunga som man ska - det vill säga högt.
onsdag, augusti 20
Road trip - yeah!
En vecka startas, en väckarklocka ringer och ignoreras - precis som den ska göras. Försovningen är ett faktum och en frukost i form av macka äts så fort en hand får tid över, det vill säga när man väntar på person nummer två som försovit sig. Person nummer tre har inte försovit sig, men får helt enkelt acceptera den akademiska kvarten - som dessutom är helt befogad då dagens enda planerade mål finns i en stad med 20 000 studenter - 300 000 minuter sovmorgon!
Road trip står på schemat, men inte mycket mer. Vi ska åka uppåt landet, vet inte om vi är välkomna, om någon möter oss, om vi ska sova över eller hur vår dag ska se ut. Men vi vet om att vi ska trippa road. Vi handlar vägamat, åker hem. Vi pausar innan vi har börjat köra men kommer senare igång med dubbel fart.
En röd liten 14-åring är lånad för att få den klassiska road tripkänslan. Hon är packad och vi dyrkar henne och väljer att ge henne det mest graciösa namnet vi kan komma på; Doris. Vi anordnar till och med en cermoni på E4:an i form av spolarvätska på rutan.
När man roadtrippar ska man vara spontan och därför svänger vi av vid såväl Mullsjö för att hitta en godisfabrik som vid Gränna för att hitta polkagrisar. Vi letar även efter Ödeshög men misslyckas och väljer Väderstad som stopp istället. Dock är Väderstad uppenbarligen för litet för att ha en parkering och vi kör bara igenom stället.
Vid nästa stopp möter vi en norrlänning som frågar om vi kommer från orten. Han upplyser oss om att han tror att vi fikar vid en bäverdamm.
Vi kör, kör lite till, kör lite fel. Är i Linköping vid en mack och tycker oss ge en ytterst bra förklaring för vår lokalisering, "Vi är vid macken." Vi kommer från landet. Vi hittar rätt till slut och i egenskap av intellektuell har jag all vetskap om var man hittar McDonald's i Linköpings centrum.
Till slut träffar vi vår White Bob Marley i ett välstädat studentrum och vi blir alla oroliga över var det ska sluta. Vi hjälper honom hitta nya vänner i storstaden (som kompensation för att vi fick honom att missa sin egen grupps spökvandring) och lyckas ragga upp en fest för honom att besöka i oktober.
Vi hänger i OL-korridoren under tiden White Bobby vandrar i skogen. Där löste en av studenterna Rubiks kub på mindre än en minut. Sådant ska jag också göra när jag blir student - sedan.
När klockan är natt planerar vi vår hemfärd. Vi hittar nästan ut ur Linköping på första försöket och för att hålla föraren vaken slår Ida rekord i att prata utan andningspauser.
Road trip står på schemat, men inte mycket mer. Vi ska åka uppåt landet, vet inte om vi är välkomna, om någon möter oss, om vi ska sova över eller hur vår dag ska se ut. Men vi vet om att vi ska trippa road. Vi handlar vägamat, åker hem. Vi pausar innan vi har börjat köra men kommer senare igång med dubbel fart.
En röd liten 14-åring är lånad för att få den klassiska road tripkänslan. Hon är packad och vi dyrkar henne och väljer att ge henne det mest graciösa namnet vi kan komma på; Doris. Vi anordnar till och med en cermoni på E4:an i form av spolarvätska på rutan.
När man roadtrippar ska man vara spontan och därför svänger vi av vid såväl Mullsjö för att hitta en godisfabrik som vid Gränna för att hitta polkagrisar. Vi letar även efter Ödeshög men misslyckas och väljer Väderstad som stopp istället. Dock är Väderstad uppenbarligen för litet för att ha en parkering och vi kör bara igenom stället.
Vid nästa stopp möter vi en norrlänning som frågar om vi kommer från orten. Han upplyser oss om att han tror att vi fikar vid en bäverdamm.
Vi kör, kör lite till, kör lite fel. Är i Linköping vid en mack och tycker oss ge en ytterst bra förklaring för vår lokalisering, "Vi är vid macken." Vi kommer från landet. Vi hittar rätt till slut och i egenskap av intellektuell har jag all vetskap om var man hittar McDonald's i Linköpings centrum.
Till slut träffar vi vår White Bob Marley i ett välstädat studentrum och vi blir alla oroliga över var det ska sluta. Vi hjälper honom hitta nya vänner i storstaden (som kompensation för att vi fick honom att missa sin egen grupps spökvandring) och lyckas ragga upp en fest för honom att besöka i oktober.
Vi hänger i OL-korridoren under tiden White Bobby vandrar i skogen. Där löste en av studenterna Rubiks kub på mindre än en minut. Sådant ska jag också göra när jag blir student - sedan.
När klockan är natt planerar vi vår hemfärd. Vi hittar nästan ut ur Linköping på första försöket och för att hålla föraren vaken slår Ida rekord i att prata utan andningspauser.
söndag, augusti 17
Utförsäljning av känslor
Riktigt hur man ska ta det, vet jag inte. Mest läsare hade bloggen förra året då jag skrev mycket om Omma, min Omma. När jag nu häromdagen skrev något som tolkats som misantropiskt värre, blir träffarna några fler än genomsnittet med en gång.
Nedstämdhet säljer uppenbarligen. Det är det och mode.
Nu är jag mest bitter över någon idiotisk byråkrati som ger mig en kväll hemma när jag tyckte mig ha bättre ställen att vara på. Men vad vet väl jag.
Igår beskådades En prinsessas dagbok och jag bestämde mig för att göra karriär som drottning inom en snar framtid,
- Du är sen.
- En drottning är aldrig sen, det är alla andra som är tidiga.
Nedstämdhet säljer uppenbarligen. Det är det och mode.
Nu är jag mest bitter över någon idiotisk byråkrati som ger mig en kväll hemma när jag tyckte mig ha bättre ställen att vara på. Men vad vet väl jag.
Igår beskådades En prinsessas dagbok och jag bestämde mig för att göra karriär som drottning inom en snar framtid,
- Du är sen.
- En drottning är aldrig sen, det är alla andra som är tidiga.
fredag, augusti 15
Det här är skrämmande värre och jag känner mig som Blondinbella. Men nej, föregående blogginlägg handlar inte om en abort. Det handlar inte om mig och vet man inte vad det handlar om från början kan man inte heller lista ut innebörden.
Jag behövde skriva av mig och lät bloggen vara mitt verktyg. Det är inte svårare än så.
Jag behövde skriva av mig och lät bloggen vara mitt verktyg. Det är inte svårare än så.
torsdag, augusti 14
Du vet.
Det är det svåraste jag har gjort. Som att ha flera alternativ att skada sig själv på. Som att sudda ut en del av sin framtid, en del av sig själv. Skada genom att hjälpa. Jag har inte andats, har inte tittat, har inte känt. Försökte stänga av.
Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte. Vill inte. Kan inte. Men måste. Allt jag trott på blev så kallt.
Det är det svåraste jag har gjort. Låt det bli bra nu.
Sekunderna blev timmar mitt i en blinkning. Igår blir förra året så fort och jag vill inte. Vill inte. Kan inte. Men måste. Allt jag trott på blev så kallt.
Det är det svåraste jag har gjort. Låt det bli bra nu.
May it be your journey on
To light the day
When the night is overcome
You may rise to find the sun
tisdag, augusti 12
Från en dag till en annan
Nu är det jobbigt. Igår hittade vi en lägenhet och med en gång blev min höst utan Ulricehamn ett faktum. Igår flyttade Ebba till Linköping. På lördag flyttar Daniel till Linköping. Människor har börjat droppa bort härifrån i alldeles för hög hastighet. Någon drar till Kongo, en annan till Spanien, en tredje till Frankrike. Vi hade ett möte med föreningen precis och med tanke på att alla utom en i styrelsen är borta över hösten är fortsatt verksamhet småjobbig.
Ulricehamn har gått mig på nerverna och jag har svurit över det mesta här i åtminstone sex år. Men nu är det jobbigt och jag hatar att jag inte valt att umgås med människor som planerar att leva här resten av sina liv - med eventuellt undantag för en två veckors lång husvagnssemester i Falkenberg. Men nu har jag sådana där jobbiga vänner som inte ens vet om de ska bo i Sverige. Men jag är inte bitter. Faktiskt. Nu är jag bara förvirrad.
Förvirrad över att min höst inte är synonym med Ulricehamn.
Ulricehamn har gått mig på nerverna och jag har svurit över det mesta här i åtminstone sex år. Men nu är det jobbigt och jag hatar att jag inte valt att umgås med människor som planerar att leva här resten av sina liv - med eventuellt undantag för en två veckors lång husvagnssemester i Falkenberg. Men nu har jag sådana där jobbiga vänner som inte ens vet om de ska bo i Sverige. Men jag är inte bitter. Faktiskt. Nu är jag bara förvirrad.
Förvirrad över att min höst inte är synonym med Ulricehamn.
Well, you know I gotta get out
But I'm stuck so tight
Weighed by the chains that keep me
Hangin' around this town on the corner
I been bummin' around this old town too long
I been hangin' around this town on the corner
I been bummin' around this old town for way too
long
söndag, augusti 10
Recension: Släkten är värst
Originaltitel Okänt
Speltid 350 min
År Någon gång under 1700-talet
Oscars 0, men nästan en VM-medalj
Regi Carita
Manus Fritt tal
Medverkande Bunden släkt, ingift släkt, utgift släkt och annan släkt; släkt.
En uppföljare till såväl ihågkomna som bortglömda tidigare dramor, förmodligen bör man ha tagit del av dessa för att förstå speltiden under den aktuella, men man klarar sig utan.
Det börjar thrillerinspirerat, vägen till Göteborg är lång, filerna är många och det finns stopplinjer mitt i cirkulationsplatser. Inledningen blir betydligt längre än vad som hade beräknats och 45 minuter efter planerad ankomst, görs en storslagen entré. En del personer kommer man ihåg sedan tidigare dramor, en del får man lära känna på nytt.
Ett tal sätter igång en måltid som aldrig verkar sluta. Det är mat överallt och armbågar placeras i midjan. Man kan inte göra annat än dyrka regissören som inte bara bjuder på enastående mat utan även låter det följas av glass - och - tårta.
Trots bristen på färdigskrivet manuscript hålls konversationen levande under samtlig speltid. Först talas det om principer om att aldrig tala politik med personer som man inte gjort det tidigare med. Sedan talas det om hur dålig svågerpolitik är. Sedan planeras en statskupp i vilken släkten skulle ta över. Sedan pratas det om FRA. Sedan pratas det om samlingsregering versus anarki.
I efterhand kan man inte låta bli att inse att inledningens thriller i att hitta eller inte hitta och som har sin grund i att besök inte har gjorts där under de senaste tio åren, är synd. När man kan låta 350 minuter passera utan att tycka dem vara långsamma är det faktiskt något man borde ta del av lite oftare.
Typiskt. Jag som alltid brukar tycka att släkten är värst, hade kul och fick råd om att Överskottsbolaget har bättre konserver än Gekås.
Väl värd att se igen. Och det måste man väl om vi ska ta över världen.
Speltid 350 min
År Någon gång under 1700-talet
Oscars 0, men nästan en VM-medalj
Regi Carita
Manus Fritt tal
Medverkande Bunden släkt, ingift släkt, utgift släkt och annan släkt; släkt.
En uppföljare till såväl ihågkomna som bortglömda tidigare dramor, förmodligen bör man ha tagit del av dessa för att förstå speltiden under den aktuella, men man klarar sig utan.
Det börjar thrillerinspirerat, vägen till Göteborg är lång, filerna är många och det finns stopplinjer mitt i cirkulationsplatser. Inledningen blir betydligt längre än vad som hade beräknats och 45 minuter efter planerad ankomst, görs en storslagen entré. En del personer kommer man ihåg sedan tidigare dramor, en del får man lära känna på nytt.
Ett tal sätter igång en måltid som aldrig verkar sluta. Det är mat överallt och armbågar placeras i midjan. Man kan inte göra annat än dyrka regissören som inte bara bjuder på enastående mat utan även låter det följas av glass - och - tårta.
Trots bristen på färdigskrivet manuscript hålls konversationen levande under samtlig speltid. Först talas det om principer om att aldrig tala politik med personer som man inte gjort det tidigare med. Sedan talas det om hur dålig svågerpolitik är. Sedan planeras en statskupp i vilken släkten skulle ta över. Sedan pratas det om FRA. Sedan pratas det om samlingsregering versus anarki.
I efterhand kan man inte låta bli att inse att inledningens thriller i att hitta eller inte hitta och som har sin grund i att besök inte har gjorts där under de senaste tio åren, är synd. När man kan låta 350 minuter passera utan att tycka dem vara långsamma är det faktiskt något man borde ta del av lite oftare.
Typiskt. Jag som alltid brukar tycka att släkten är värst, hade kul och fick råd om att Överskottsbolaget har bättre konserver än Gekås.
Väl värd att se igen. Och det måste man väl om vi ska ta över världen.
torsdag, augusti 7
Kulturkrockar och exotiska förklaringar
Det är torsdag, jag trodde det var tisdag och ser det som en tillräcklig ursäkt för att inte ha berättat om min internationalisering som ägde rum under måndagen.
Vid 05.00 var jag inte levande men likväl tvungen att gå upp. Från en busstation till en tågstation med en mellanvarande ringning som var planerad till att väcka mottagaren med ett klämkäckt humör, förstördes mina planer. Mitt uppvaknande hade inte inträffat när telefonsamtalet skulle äga rum och det visar sig att Johannes - människan som sover jämt - är vaken - och pigg. Men jag är inte bitter.
Vår internationalisering börjar med att vi inte hittar vattnet i Göteborg och därmed har små svårigheter med att hitta båten. Men med en oerhörd list och slughet gör vi entré på båten efter att ha gått runt ett helt kvarter.
Sedan åker vi båt, åker båt och åker lite båt. Jag gömmer mig för en väl utvald person, Johannes väljer att tilltala mig vid efternamn så ofta som möjligt. Enarmade banditer och Toblerone är den största sysselsättningen i övrigt.
Vi når vår internationella destination men känner oss som hemma med en gång, "Överbevågning". Det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder - och det regnar. Min taktik i att lämna solglasögonen hemma och därmed ta det för givet att det skulle vara sol, fungerade inte.
Vi strosar, äter på något som heter Blå Burgare efter att inte ha hittat något bättre och blir utan såväl sallad som dricka som följd av att vi tog Skåne. Vi strosar, konstaterar att jag jobbar i en butik som säljer bögar, inbundna bögar och bögar med kampanjpriser. Böger & papir är stiligt värre och jag inspekterar utbudet, de hade några extra billige böger och jag tänkte att det var dags att fynda till dess att jag kom på att jag inte förstår danska. Vi strosar och Johannes översätter "Red Barnet" till "Röda barnet" och blir bitter för en stund.
Vi frågade efter vägen, fick flera beskrivningar, nickade, log, sade "toppen, tack" och gick vidare utan att ha någon som helst aning om vart vi skulle.
Vi hoppade på nästa båt, satt still en stund, stod upp en stund, gungade resten av resan. Det var en nordlig vind, en expressbåt och väldigt mycket gungande. Förutseende nog hade åksjuketabletter konsumerats och sysselsättning i form av iakttagande av fyndande bag-i-box-folk som raglade gjordes med ett glatt humör. Utförsäljning av wienerbröd som packas i spypåsar upptar en del tid.
En bussresa hem återstår och vi hamnar långt bak - i höjd med toaletten med en toalettdörr som inte kan stängas. Med hjälp av mina enorma biceps stängs dörren med en kraftig smäll och jag känner harmonin av att slippa beskåda en toalettstol infinna sig - till dess att en människa får för sig att han behöver besöka detta minimala rum. Han får inte upp dörren, går till busschauffören, går tillbaka till toaletten och står där ett tag. Min toalettstolsvy har bytts ut mot en rumpvy. Efter en alldeles för lång stund får han upp dörren som vittnar om min väl dolda armstyrka och jag kan slapna av.
Och på en dag har internationaliseringen varit storslagen och min danska tränats till att bli helt fejlfri. Det är bara Danmark som måste lära sig min danska.
Vid 05.00 var jag inte levande men likväl tvungen att gå upp. Från en busstation till en tågstation med en mellanvarande ringning som var planerad till att väcka mottagaren med ett klämkäckt humör, förstördes mina planer. Mitt uppvaknande hade inte inträffat när telefonsamtalet skulle äga rum och det visar sig att Johannes - människan som sover jämt - är vaken - och pigg. Men jag är inte bitter.
Vår internationalisering börjar med att vi inte hittar vattnet i Göteborg och därmed har små svårigheter med att hitta båten. Men med en oerhörd list och slughet gör vi entré på båten efter att ha gått runt ett helt kvarter.
Sedan åker vi båt, åker båt och åker lite båt. Jag gömmer mig för en väl utvald person, Johannes väljer att tilltala mig vid efternamn så ofta som möjligt. Enarmade banditer och Toblerone är den största sysselsättningen i övrigt.
Vi når vår internationella destination men känner oss som hemma med en gång, "Överbevågning". Det finns inga dåliga kläder, bara dåligt väder - och det regnar. Min taktik i att lämna solglasögonen hemma och därmed ta det för givet att det skulle vara sol, fungerade inte.
Vi strosar, äter på något som heter Blå Burgare efter att inte ha hittat något bättre och blir utan såväl sallad som dricka som följd av att vi tog Skåne. Vi strosar, konstaterar att jag jobbar i en butik som säljer bögar, inbundna bögar och bögar med kampanjpriser. Böger & papir är stiligt värre och jag inspekterar utbudet, de hade några extra billige böger och jag tänkte att det var dags att fynda till dess att jag kom på att jag inte förstår danska. Vi strosar och Johannes översätter "Red Barnet" till "Röda barnet" och blir bitter för en stund.
Vi frågade efter vägen, fick flera beskrivningar, nickade, log, sade "toppen, tack" och gick vidare utan att ha någon som helst aning om vart vi skulle.
Vi hoppade på nästa båt, satt still en stund, stod upp en stund, gungade resten av resan. Det var en nordlig vind, en expressbåt och väldigt mycket gungande. Förutseende nog hade åksjuketabletter konsumerats och sysselsättning i form av iakttagande av fyndande bag-i-box-folk som raglade gjordes med ett glatt humör. Utförsäljning av wienerbröd som packas i spypåsar upptar en del tid.
En bussresa hem återstår och vi hamnar långt bak - i höjd med toaletten med en toalettdörr som inte kan stängas. Med hjälp av mina enorma biceps stängs dörren med en kraftig smäll och jag känner harmonin av att slippa beskåda en toalettstol infinna sig - till dess att en människa får för sig att han behöver besöka detta minimala rum. Han får inte upp dörren, går till busschauffören, går tillbaka till toaletten och står där ett tag. Min toalettstolsvy har bytts ut mot en rumpvy. Efter en alldeles för lång stund får han upp dörren som vittnar om min väl dolda armstyrka och jag kan slapna av.
Och på en dag har internationaliseringen varit storslagen och min danska tränats till att bli helt fejlfri. Det är bara Danmark som måste lära sig min danska.
onsdag, augusti 6
Dagens sökträff...
..."Bra rynkkräm"
Det här måste vara så långt från modeblogg man kan komma, men det känns skönt att jag kan bistå med tips om bra rynkkrämer vid 19 års ålder.
Det här måste vara så långt från modeblogg man kan komma, men det känns skönt att jag kan bistå med tips om bra rynkkrämer vid 19 års ålder.
För jag ser inga dilemman
Den där "goda tanken" hade jag faktiskt en period då jag tyckte mig hålla med om den. Men sedan lämnade jag perioden präglad av att-tänka-själv-är-överskattat och blev fruktansvärt vuxen.
"Det är en jättefin tanke" ska man hålla med om hur man än är. Men förlåt, jag kan inte. Jag tycker att socialism och kommunism är skitdåliga tankar - även i teorin. "Det ska vara lika för alla" tas lätt för att låta fruktansvärt fint och visst, det håller jag med om. Det låter fint. Men ett steg längre, vad är det egentligen? Hur blir det lika för alla?
Lika lön låter bra. Lika lön för olika jobb. Lika lön för oljearbetare såväl som för sekreterare är ju rättvist.
Lika utbildning låter bra. Lika utbildning för alla. För alla. Alla dysklektiker, alla praktiskt lagda, alla teoretiskt lagda, alla matteälskare, alla teknikintresserade och alla poesinördar. Lika utbildning för dem. Ja, för inte behöver vi mer än en slags skola för alla.
Lika för alla låter så bra. Men för att det faktiskt ska vara bra krävs det att alla är likadana och vad jag har förstått är det lika många olika personligheter som personer.
SSU är fortfarande stolta över att ha skapat sitt dilemma då "borgarna" som älskar friskolor måste ta ställning för att tillåta en friskola med socialistisk grund - och verkligen tror på det som ett dilemma. Det är fortfarande så dumt tänkt. Som om alla friskoleförespråkare tycker att alla friskolor är bra. Det som är så bra med friskolor är ju just det att de kan skräddarsys för just Dig. En som passar Dig, behöver inte nödvändigtvis passa mig. Jag som poesinörd och teoretiskt lagd kan välja en skola som fungerar på det sättet. En som förstår sig på det praktiska kan välja en skola där det praktiska förs fram. En som är djupt religiös kan välja en skola där det tas hänsyn till speciella tidpunkter för böner osv.
Om det nu skulle finnas någon som faktiskt är intresserad av att gå på en skola där man tycker att ideologier där man idiotförklarar människor, är bra och där man tycker att man som individ är inkapabel till att göra sina egna val, låt de välja de välja en sådan skola då. Jag är för den där socialistiska friskolan. För alla ska få kunna ha sin skola.
Det där lika för alla förutsätter att politiker vet bäst. Att politiker vet vilken skola som är bäst för alla. Att politiker vet det bättre än de som faktiskt ska gå på skolan.
Tack SSU. Tack för att ni tror att jag som individ är korkad nog att välja en skola jag inte tycker om och som dessutom är dålig. Tack för att ni tror att politiker gör mina val bättre än mig själv.
"Det är en jättefin tanke" ska man hålla med om hur man än är. Men förlåt, jag kan inte. Jag tycker att socialism och kommunism är skitdåliga tankar - även i teorin. "Det ska vara lika för alla" tas lätt för att låta fruktansvärt fint och visst, det håller jag med om. Det låter fint. Men ett steg längre, vad är det egentligen? Hur blir det lika för alla?
Lika lön låter bra. Lika lön för olika jobb. Lika lön för oljearbetare såväl som för sekreterare är ju rättvist.
Lika utbildning låter bra. Lika utbildning för alla. För alla. Alla dysklektiker, alla praktiskt lagda, alla teoretiskt lagda, alla matteälskare, alla teknikintresserade och alla poesinördar. Lika utbildning för dem. Ja, för inte behöver vi mer än en slags skola för alla.
Lika för alla låter så bra. Men för att det faktiskt ska vara bra krävs det att alla är likadana och vad jag har förstått är det lika många olika personligheter som personer.
SSU är fortfarande stolta över att ha skapat sitt dilemma då "borgarna" som älskar friskolor måste ta ställning för att tillåta en friskola med socialistisk grund - och verkligen tror på det som ett dilemma. Det är fortfarande så dumt tänkt. Som om alla friskoleförespråkare tycker att alla friskolor är bra. Det som är så bra med friskolor är ju just det att de kan skräddarsys för just Dig. En som passar Dig, behöver inte nödvändigtvis passa mig. Jag som poesinörd och teoretiskt lagd kan välja en skola som fungerar på det sättet. En som förstår sig på det praktiska kan välja en skola där det praktiska förs fram. En som är djupt religiös kan välja en skola där det tas hänsyn till speciella tidpunkter för böner osv.
Om det nu skulle finnas någon som faktiskt är intresserad av att gå på en skola där man tycker att ideologier där man idiotförklarar människor, är bra och där man tycker att man som individ är inkapabel till att göra sina egna val, låt de välja de välja en sådan skola då. Jag är för den där socialistiska friskolan. För alla ska få kunna ha sin skola.
Det där lika för alla förutsätter att politiker vet bäst. Att politiker vet vilken skola som är bäst för alla. Att politiker vet det bättre än de som faktiskt ska gå på skolan.
Tack SSU. Tack för att ni tror att jag som individ är korkad nog att välja en skola jag inte tycker om och som dessutom är dålig. Tack för att ni tror att politiker gör mina val bättre än mig själv.
lördag, augusti 2
Du letar efter en alternativ utstyrsel
Det är en vanlig torsdag, solen skiner ute. Du är inne på din sommars sista arbetsvecka och låter åttatimmarsdagen flyta på med diverse "yes, we have stamps - yes, for Germany as well". Ditt humör är gott och tillmötesgående och du väljer att avfärda leenden på rullande band trots att det inte finns så många kunder i butiken att ta emot dem.
Just nu står du och tar bort plast från kollegieblocken vars mönster är tänkt att väcka nostalgikänslor från en barndom tidigare inträffad än din egen och din ytterst begränsade levnadstid begränsar därmed dina nostalgiska trippar. Vad du ser är snarare ett mönster som ser ut att vara resultatet av en utspilld målarburk, men du klagar inte.
Mitt under din viktiga sysselsättning väljer du att vila dina ögon på något annat än kollegieblocken och flyttar istället blicken till den K-märkta dörrens fönster för att låta solljuset och allt liv på torget utanför, fylla dina sinnen till randen av harmoni. Du vrider på huvudet, blinkar till en gång, snabbt. Blinkar en gång till, lite hårdare den här gången. Du vill inte tro vad det är du ser, men inser att dina ögon faktiskt inte ljuger för dig. Du inser att det som var tänkt att ge dig sinnesro ger dig hjärtklappning.
Utanför dörren som ersatt en ringklocka med ett knarrande, befinner sig en norrman med bar överkropp, decimeterlångt hår under armarna och en ständigt leende uppsyn. Att han dessutom delar namn med grisbostäder gör inte saken bättre.
Du dyker. Aldrig tidigare har du varit så mån om att utöva en fysisk rörelse liknande något hämtat ur en idrottslektion med redskapsgymnastik. Aldrig tidigare har du varit så tacksam över att vara bunden till en meterhög kassabänk. På huk bakom kassan stannar du till dess att du tror Grisbostaden har låtit sina femmeters ben tagit tillräckligt många steg för att inte längre kunna se dig. Du låter tippen på huvudet skjuta upp över kassan och beskådar en tant mittemot dig. Hon skrattar och frågar om du gömmer dig, men förmodligen vill hon inte ha något svar på den frågan, hon ersätter den istället med en annan om du är ledig.
- Jag är jätteledig.
Ni vandrar mot korten och du försöker undvika den genomskinliga materian som ska släppa in ljus i lokalen så mycket som möjligt.
Just nu står du och tar bort plast från kollegieblocken vars mönster är tänkt att väcka nostalgikänslor från en barndom tidigare inträffad än din egen och din ytterst begränsade levnadstid begränsar därmed dina nostalgiska trippar. Vad du ser är snarare ett mönster som ser ut att vara resultatet av en utspilld målarburk, men du klagar inte.
Mitt under din viktiga sysselsättning väljer du att vila dina ögon på något annat än kollegieblocken och flyttar istället blicken till den K-märkta dörrens fönster för att låta solljuset och allt liv på torget utanför, fylla dina sinnen till randen av harmoni. Du vrider på huvudet, blinkar till en gång, snabbt. Blinkar en gång till, lite hårdare den här gången. Du vill inte tro vad det är du ser, men inser att dina ögon faktiskt inte ljuger för dig. Du inser att det som var tänkt att ge dig sinnesro ger dig hjärtklappning.
Utanför dörren som ersatt en ringklocka med ett knarrande, befinner sig en norrman med bar överkropp, decimeterlångt hår under armarna och en ständigt leende uppsyn. Att han dessutom delar namn med grisbostäder gör inte saken bättre.
Du dyker. Aldrig tidigare har du varit så mån om att utöva en fysisk rörelse liknande något hämtat ur en idrottslektion med redskapsgymnastik. Aldrig tidigare har du varit så tacksam över att vara bunden till en meterhög kassabänk. På huk bakom kassan stannar du till dess att du tror Grisbostaden har låtit sina femmeters ben tagit tillräckligt många steg för att inte längre kunna se dig. Du låter tippen på huvudet skjuta upp över kassan och beskådar en tant mittemot dig. Hon skrattar och frågar om du gömmer dig, men förmodligen vill hon inte ha något svar på den frågan, hon ersätter den istället med en annan om du är ledig.
- Jag är jätteledig.
Ni vandrar mot korten och du försöker undvika den genomskinliga materian som ska släppa in ljus i lokalen så mycket som möjligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
